Jag är utbildad i neuropsykologi och utgår i mitt arbete från neuropsykologisk kunskap. Det handlar om att se kopplingen mellan hjärnfunktion och beteende. Alla hjärnor fungerar olika, och fungerandet ger olika avtryck i form av beteende. T.ex. fungerar hjärnan på ett visst sätt om man har det som kallas ADHD, vilket ofta ger uttryck i vardagen av typen att man är snabb, kreativ, påhittig, men också har svårt att hålla på länge med en sak i taget osv. Jag utgår från att försöka förstå styrkor och sårbarheter hos de jag möter och tänker att dessa styrkor och sårbarheter främst har en grund i hur hjärnan hos just den här individen ser ut. Om man kartlägger styrkor och sårbarheter blir det också lättare att förstå VAD man behöver jobba kring, och HUR man behöver jobba kring det här svårigheterna/sårbarheterna.
När det gäller HUR-delen, alltså HUR vi som vuxna behöver arbeta för att hjälpa just det här barnet/ungdomen, så utgår jag från ett lågaffektivt förhållningssätt. Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att vi hjälper individer med så kallat problemskapande beteende genom att anpassa vardagen och sänka kraven. En viktig grundtanke i det lågaffektiva förhållningssättet är att individer har olika grad av stresskänslighet. Individer som av olika anledningar har svårare att klara vardagen, fler sårbarheter osv, har ofta en lägre tolerans för stress. Vid stress tar dessa individer lätt till beteenden som att skrika, slåss, springa iväg, för att lösa problemet så gott det går (utifrån hans/hennes perspektiv). För att hjälpa i de här lägena måste arbetet koncentrera sig mycket på att sänka stressen, så att individen kan tänka klarare och hitta problemlösningsstrategier som fungerar både för honom/henne och för omgivningen. Den andra viktiga grundtanken i det lågaffektiva förhållningssättet handlar om affektsmitta. Affektsmitta handlar helt enkelt om att jag "smittar" andra med mina känslor. Är jag arg påverkar det andra i min omgivning. Är jag avslappnad, glad och harmonisk påverkar jag min omgivning på ett annat sätt. Även här har olika individer olika grad av "skydd" för affektsmitta. En del har svårare för att låta sig påverkas av andras känslor, andra påverkas lättare. Spädbarn har i princip inget skydd mot andras känslor, sedan brukar man lära sig att skilja på mina och andras känslor ju äldre man blir. För en del sker inte den här utvecklingen på samma sätt, och man kanske alltid är mycket känslig för andras känslolägen. Ofta hänger det här samman med lägre funktionsnivå, sårbarheter av olika slag osv. Just med dessa individer behöver man som hjälpare/vuxen vara extra uppmärksam på hur man agerar, rör sig,bemöter dessa individer. Man vill smitta dessa individer med lugna, rogivande känslor, speciellt om den andre själv är på väg upp i någon affekt (på väg att bli arg/ledsen/frustrerad).