Ellen Key dog 1926, för alltså snart 100 år sedan. Ändå slog hon huvudet så förbaskat bra på spiken redan då, när hon skrev:
“Jag har ännu aldrig sett en uppfostrad människa. Jag har sett några uppälskade, en del uppdrivna, många upptuktade — men aldrig en uppfostrad!”
Redan för 100 år sedan ifrågasattes alltså det här med uppfostran. Ändå har så lite hänt på 100 år, tänker jag ibland... För det här med uppfostran är lurigt. Vad sjutton är det? Hur gör man det? Ska vi alls hålla på med det?
Jag är för tillfället inne i en ganska intensiv period där jag är ute i många olika verksamheter och föreläser och handleder om det lågaffektiva förhållningssättet. Grunden i det lågaffektiva förhållningssättet är kort och gott att ”individer gör rätt om de kan”, och gör de inte rätt beror det på att kraven översteg förmågan vid ett givet tillfälle.
För att bemöta och förhindra problemskapande beteende behöver personal/vuxna runt en individ förstå vad som är svårt för just den här individen, och sen anpassa omgivningen och sänka kraven. När man pratar om det på den här nivån brukar alla jag föreläser för nicka och hålla med. Det låter ju rätt vettigt, eller hur? Kan man inte något så behöver man ju få hjälp med det där man inte kan.
När man sedan börjar prata om konkreta exempel, sånt som faktiskt har hänt i verksamheten, då blir det ofta genast knepigare. Hur ska vi t.ex. förhålla oss till att någon kallar en ”hora”? Hur ska vi göra om någon slänger iväg en hel skål med makaroner i matsalen?
Det jag ofta får höra i dessa situationer är behovet av ”att markera”. ”Vi måste ju visa eleven att detta är fel, annars lär hen sig aldrig att uppföra sig”. Reptilhjärnan tänker ju lätt nu, ”ja, det är klart att vi måste markera, måste uppfostra”. Tyvärr är detta en metod som sällan leder till någon förändring, eller förbättring. Tyvärr leder behovet av att markera, uppfostra, visa vad som är rätt och fel bara till ofruktsamma maktkamper och försämrade relationer. Och är det något vi måste ha som bas när vi arbetar med individer som har olika former av utmanande beteenden, så är det relationer som bär, som håller.
Jag brukar dra ett ganska drastiskt exempel när jag kommer så här långt i mina föreläsningar/handledningar med personal. Jag brukar fråga hur personalen hade tänkt om individen hade suttit i rullstol. Hade vi då också haft behov av att markera, visa vad som är rätt (att gå), uppfostra? Nej, det tycker ju ingen. Sitter man i rullstol gör man ju, då spelar det ingen roll om 1000 personer tjatar på individen att hen ska ställa sig upp, hen gör inte det ändå. Det som hjälper är ju att vi anpassar omgivningen (ramper, hissar osv) och sänker kraven. Likadant behöver vi mycket oftare tänka när det gäller problemskapande beteende. Nästan alltid finns det en underliggande svårigheter som gör att individen tar till det problemskapande beteendet just då, och vill vi nå fram och underlätta för individen då behöver vi förstå istället för att uppfostra.
För vi vill ju inte hålla på med varken upptuktan eller uppdrivning va, för att åter citera Ellen Key. Det vi kan våga oss på är uppälskning (vilket fint ord!), genuin vilja att förstå och möta den där andra personen som just nu visar att hen behöver hjälp genom att kalla oss hora eller slänga iväg en skål makaroner.
Tack psykolog Annica Kosner för inspiration!