När jag skriver detta är det december 2024. Min mottagning fylls av patienter med autism och mycket ångest. Självskadorna ökar. Tankarna om att inte orka leva också. Ibland med inslag av dissociation, att kortvarigt tappa kontakt med verkligheten. Det kan kännas mörkt och hopplöst. Inte sällan har man mått bra en tid tidigare, tänkt att nu kanske jag hittar något som gör att livet blir lättare.. och så kommer bakslagen. Då kommer gärna de riktigt mörka tankarna. Det blir aldrig bättre. Varför hamnar jag i detta destruktiva gång på gång? Och då är det lätt att känna att man vill ge upp.
Anhöriga hemma blir oroliga och drabbas kanske av samma hopplöshet. Ska hon aldrig få må bra, mitt älskade barn? Denna vedervärdiga ångest som kryper in via bakdörren och drar undan mattan på oss alla i familjen. En synnerligen ovälkommen gäst så här när julen närmar sig. Ångest smittar och är ibland som en hal ål man inte får fatt på men som lägger sig runt alla som ett kvävande täcke.
Jag jobbar mycket med dessa frågor, och är det något jag lärt mig av mina patienter så är det att vi behöver hantera den ångest som ångesten i sig väcker hos omgivningen. Det blir snabbt panik i systemet och alla börjar tänka mörka, hopplösa tankar. Detta är en rak motorväg mot att öka på ångesten, inte minst hos den person som var upprinnelsen till det hela. Hon med autism (och ibland andra diagnoser). Vid autism har man nästan alltid svårt att sortera bland sina känslor och oftast är det ett enda stort virrvarr på insidan. Är jag trött/hungrig/frusen/ledsen/besviken/orolig/stressad/arg/otålig/uttråkad? För autisten är det ofta svårt att pricka rätt. Det blir bara ett stort känslomoln som väller runt därinne. Ger ont i magen, spänningshuvudvärk, hjärtklappning, tryck över bröstet och en stark, stark obehagskänsla. Kanske har man tidigare provat att självskada och tycker att det hjälper. Inte konstigt om man provar det igen. Och inte konstigt om man efter att ha självskadat drabbas av kraftiga skuld- och skamkänslor och tänker att allt är hopplöst. För det enda som hjälper är att självskada.. Mörkare kan det ju inte bli..
Den som sitter med detta känslotrassel inom sig behöver hjälp att känsloreglera. Behöver hjälp att packa upp trasslet inombords. Är jag trött/hungrig/ledsen osv? Hur kan du hjälpa ditt barn/din tonåring att få lite mer koll på vad hon eller han känner på insidan? Det man verkligen behöver är att personer runt en behåller lugnet och inte själv drabbas av panik. Signalerar att beteendet, ångesten, går att förstå, går att begripa. Det finns en lösning. Det finns hopp. Det kommer inte alltid vara så här. Just nu, i december, tänker jag att vi behöver ta in trötthetsaspekten extra mycket. Tonåringarna med autism har gått en hel termin i skolan. Kanske inte I själva skolan, men skolan har funnits med som en förväntan, ett krav sedan augusti. Om tonåringen inte kommit iväg till skolan finns skulden över detta. Den vilar tungt över många nu i december. Om tonåringen har kommit iväg rätt många dagar varje vecka så är krafterna inte sällan slut. Hon har interagerat med andra. Försökt lära sig utmanande saker. Hanterat en kakofoni av ljud, ljus, lukter och smaker. Och det luriga är att vid autism är man generellt sämre rustad för att börja märka att man börjar bli trött. Man kör på, kanske sover sämre, äter mindre och så kör man på lite till. Tills batteriet är urladdat. Och då kommer det där känsloförvirret. Trycket över bröstet, hjärtklappningen, ont i huvud och mage. Och så tänker man att man har ångest och fy fan för ångest och så skär man sig. Fast man kanske egentligen är JÄTTETRÖTT! Det tänker jag vi vuxna verkligen kan hjälpa våra autistiska tonåringar med just nu, i december. Hjälpa dom få fatt på hur genomtrötta dom kanske är. Här är olika energikartläggningar bra att använda sig av. Jill Rogheden har en fin hemsida med många exempel på energikartläggningar man kan använda. Och när man är väldigt trött behöver man fylla på sitt batteri med aktiviteter som ökar glädjen och minskar tröttheten. Man behöver sova, äta och ja, röra på sig. Man behöver lägga ner sin mobil. Detta ganska hårda jobb behöver vi vuxna hjälpa till med för att vi ska ge våra ungdomar hopp om att allt verkligen inte är hopplöst och att det absolut inte kommer kännas så här för alltid.
Om du är riktigt orolig för din tonåring så är det bra att veta att man alltid kan åka in till psykakuten för bedömning. Hellre en gång för mycket än för lite. Det är ingen skam att åka till psykakuten. Och det är bra att känna till Sheedo.se, som är en ideell förening som jobbar med stöd för individer som självskadar. Sheedo har bland annat en fin färdighetslista man kan använda för att hitta saker/beteenden man kan göra istället för att självskada när ångesten känns för svår.
Jag önskar er alla en december där ångesten i alla fall ibland smyger ut genom bakdörren igen, och där ni av och till bara får vila.
