Kommer ni ihåg ett program som gick på tv för några år sen vid namn ”Nannyakuten”? På många sätt ett kontroversiellt program. Familjer i olika grader av kaos skildrades, nannyn skulle komma in och ställa till rätta. Oftast användes metoder så som belöningssystem och bestraffningar/time-out. Idag vet vi att belöningssystem är väldigt svårt att få till på ett vettigt sätt i de flesta vanliga miljöer (se bland annat Bo Hejlskov Elvéns blogginlägg i ämnet här). En sak jag bär med mig från de där programmen är dock en tanke som ofta uttalades, nämligen att mänsklig samvaro är som en banktransaktion. Du kan inte bara göra uttag, du måste även göra insättningar på kontot. Annars blinkar det till slut ilsket rött på bankutdraget. I programmet skildrades bestraffningar/time-out som uttag, och umgänge/lek/mys som insättningar på kontot. Det skulle alltid vara mycket mer ”insättningar” (umgänge/lek/mys) än uttag om man långsiktigt ville få det att funka i familjen, var budskapet. Detta är en i grunden väldigt klok tanke tycker jag.
Time-out och bestraffningar används tack och lov rätt sällan i familjer nu för tiden (hoppas jag). Många har vittnat om hur fel dessa metoder leder, att de ofta bara eskalerar problemskapande beteende osv, osv. I skolan har dock bestraffningstänket fått ett allt starkare fäste. Konsekvenspedagogiken skördar ständigt nya segrar tycks det mig ibland, när jag är ute och pratar med människor runt om i Sverige.
Nyligen pratade jag t.ex. med en förtvivlad mamma vars barn går på en skola som precis har infört en så kallad konsekvenstrappa. Mamman berättade om en skola som länge varit i kris, med stor rotation av personal, upprepade rektorsbyten osv, osv. Mitt i detta väljer skolan att lägga energi och kraft på att införa en konsekvenstrappa. Med resultatet, som mamman beskrev det, att det blev ännu värre på skolan. Hennes barn ville inte längre gå till skolan alls. Det kan ju finnas en hel rad anledningar till att just detta barn inte ville gå till skolan längre så klart, men själva fenomenet är lite typiskt tänker jag. Att när vi har mycket kaos, stöd och bök, då tänker vi genast gränser, konsekvenser, bestraffningar.
Vad är då en konsekvenstrappa? Konsekvenstrappan finns i en uppsjö varianter, på väldigt många av våra skolor. Googla konsekvenstrappa så får ni direkt en rad exempel. Konsekvenstrappan består av olika steg, och budskapet är enkelt. Förseelse (typ, komma för sent till lektion) = konsekvens (typ, tillrättavisning av vuxen). Ju grövre förseelse, desto grövre konsekvens. Sista steget i konsekvenstrappan är ofta avstängning av elev från skolan.
I grunden bygger konsekvenstrappan på antagandet att problemskapande beteende beror på att eleven lärt sig/tillägnat sig ”felaktiga” beteenden någonstans under livet, och att dessa felaktiga beteenden nu ska korrigeras med hjälp av konsekvenser. Blir man avstängd en vecka kommer man tillbaka som en förändrad människa. Hoppas man, antar jag. Detta synsätt är grunden i all konsekvenspedagogik. Tyvärr stämmer detta resonemang väldigt dåligt. Speciellt eftersom de elever som har olika former av problemskapande beteende nästan alltid är samma elever som har svårt att se konsekvenser av sitt handlande, som har svårt att hejda sina impulser, som lätt översköljs av sina känslor osv osv. De mest sårbara, utsatta eleverna med andra ord. Som många av er vet har vi som arbetar utifrån det lågaffektiva synsättet en helt annan syn på problemskapande beteende (”individer gör rätt om dom kan”). Logiken blir således ofta helt bakvänd tycker jag. Vi har elever som stör. Elever stör för att dom inte kan bättre i den givna situationen. Nästan alltid är det elever som inte finner sig tillrätta i skolan. Och som svar ska vuxna i värsta fall stänga av en elev som redan innan hade svårt i skolmiljön. Jag har inte sett en enda gång att detta hjälper eleven. Det blir lugnare för skolan, ja, och i särskilt svåra fall kanske skolan behöver lugnet. Men för eleven blir konsekvenserna nästan alltid en bekräftelse på att hen inte passar i skolan, att vuxna inte förstår osv. En grogrund för misstro och uppgivenhet hos eleven med andra ord. I värsta fall kanske vi får elever som blir hemmasittare för att dom helt ger upp.
Förutom att konsekvenstrappan bygger på ett felaktigt grundtänk om hur vi ser på problemskapande beteende så är min andra invändning mot konsekvenstrappor att det blir som små bamseplåster på stora, ymnigt blödande sår. I 99 fall av 100 är min erfarenhet precis samma som i exemplet den förtvivlade mamman beskrev ovan, att det är brister i struktur/organisation och ledarskap som är det grundläggande problemet när vi får mycket ”stök” på våra skolor. Det finns inte en tydlig, begriplig ram att förhålla sig till för personal och elever. Allt flyter och många springer bara fortare och fortare utan att känna att man faktiskt kommer fram. Att i det läget slänga in ordningsregler och konsekvenstrappor blir ungefär som att bara använda time-out i familjer med mycket konflikter. Tänk er en familj där föräldrarna sällan är hemma, alla får fixa sin egen mat, sköta sig själva osv. När föräldrarna väl kommer hem ger dom barnen time-out för att barnen inte har städat köket. Typ. Tror ni att detta får barnen att dagen efter hjälpa till, städa köket osv? Jag tror det inte. Jag tror att risken är stor att dom där barnen rymmer hemifrån till slut. Känner att dom har fått nog. För det är kraftigt underskott på kontot, om vi återgår till bankmetaforen. Det finns inget att göra utdrag ifrån. Då spelar det ingen roll hur ”hårda” föräldrarna försöker vara, hur tydliga gränser dom försöker sätta.
Precis så är det med ordningsregler och konsekvenstrappor i skolan tänker jag. Ordningsregler och konsekvenstrappor behövs inte när strukturen finns där och elever och personal får de förutsättningar som krävs för att utföra ett svårt arbete och lära sig saker. Ordningsregler och konsekvenstrappor i sig skapar aldrig de där förutsättningarna. Har vi otur stjälper dom det lilla som kanske fanns.