När jag tog studenten fick jag en bok av en släkting. Det var filosofen Martin Bubers bok ”Jag och Du”. Jag blev helt tagen av den där boken, och det som fastnade i mig var just den enorma effekten av att se ”du:et” i den andre. Det mänskliga, det vi alla bär inom oss och kan relatera till. Motsatsen är att bli ett ”det” för den andre. Något statiskt, avskilt, instrumentellt. Invandraren. Svennen. Kvinnan. Mannen. Den autistiske patienten. Det handlar mycket om vilken blick vi har på varandra. Orkar vi se varandra som ”du” eller som ”det”?
Jag har tänkt så mycket på det här med blicken den här hösten. Hur avgörande den är. Hur den kanske till och med kan göra folk friska, eller sjuka? En av de mäktigaste upplevelserna för mig professionellt den här hösten var mitt deltagande på den stora Europeiska autism-konferensen i Dublin i början av september. 1800 delegater från olika länder, en stor del med autism, officiellt eller självdiagnosticerat. Och jag tror aldrig att jag har varit på en snällare, mer inkluderande och professionellt intressant konferens. Alla fick plats, precis som de var. Och en stor mängd föreläsare gick upp på scenen och beskrev att de hade diagnos, hade behov av boendestöd i hemmet, behövde kanske transporthjälp från och till konferenslokalen. OCH var briljanta forskare och föreläsare. Det var helt magiskt att ta del av alla dessa livsberättelser, som ofta handlade om djupt lidande och utanförskap, inte minst under skoltiden, OCH kärlek till både arbete och ibland en partner och familj. Allt fick finnas. Och så kom jag hem till diskursen i Sverige, bland kollegor, inom psykiatrin. Där mycket handlar om att experter ska ha tolkningsföreträde vem som har autism eller inte, vem som är tillräckligt funktionsnedsatt och inte, vem som är sjuk, vem som är frisk. Och jag kunde inte sluta tänka på vad detta gör med de vi möter. Vilken blick har vi professionella på de vi möter? Gör vi de vi möter till ett ”det” snarare än ett ”du”? När vi konstaterar autism, OCD, GAD och säger ”här har vi fin-fina behandlingsupplägg, nu ska vi hjälpa dig att bli frisk”, i all välmening, men där ändå slutresultatet kanske blir att vi patologiserar? Sjukförklarar. I all välmening, märk väl. Hur ofta orkar vi tänka att den här deprimerade autisten som uttrycker självmordstankar kanske OCKSÅ har potential att känna glädje, lust, motivation, samhörighet, drivkraft, kan utföra stordåd? Orkar vi tänka så? Får vi tänka så?
I andan från konferensen har min höst också fyllts av ord som ”flourishing” och ”flow”. Det pågår forskning om vad som får autister att blomstra (flourishing), och detta är ett helt annat sätt att se på autisten, kanske på hela sättet att jobba för oss professionella. Hur kan vi främja det som får folk, autister att må bra? Under hösten läste jag också Damien Miltons spännande artikel om ”flow”. Milton menar att autister är särskilt bra disponerade för att hamna i tillstånd av flow, som bidrar till lycka och välmående. Detta handlar om tillstånd där man får hänge sig åt sitt intresse, inte blir avbruten utan kan gräva ner sig i just det som man tycker är intressant just nu. Milton menar att ett ramverk som bygger på tankar om ”flow” kan skapa ett mer salutogent förhållningssätt i arbetet med autister. Inte minst i utbildningssammanhang. För så många autistiska elever som gradvis bryts ner av att bli ett ”det” i skolsammanhang. Som får höra om sina brister, allt dom inte kan, allt dom gör fel. Saker dom bör träna på för att klara av att vara i skolsammanhanget. Ett sammanhang som nästan ständigt avbryter den gnutta av ”flow” som kanske kan uppstå kortvarigt i något enskilt ämne. Men sen blir det rast och då ska man ut och sen ska man till idrotten och så ska man byta om osv.. När man är ett du som behöver tid, som kan lägga ner oändlig tid på att bygga lego, närma sig en skygg häst eller göra häpnadsväckande vackra örhängen. Men det där du:et blir mindre och mindre för att till slut bli ett det och då slutar man att orka gå till skolan. Helt begripligt.
Nej, tänk om vi skulle jobba mer med så kallat neuroaffirmativt förhållningssätt. Att främja de styrkor som finns i både autism och adhd, låta folk blomma ut som de du de är. Prata mindre som svårigheter, funktionsnedsättningar, brister, sårbarheter och alla ord jag och mina kollegor strösslar runt oss.. tänk om orden bidrar till att göra folk sjukare än vad de kanske skulle behöva vara? Tänk om vi kunde bidra till en känsla av att bli mer ”du” för varandra genom att omfamna det faktum att man kan behöva ha färdtjänst OCH vara en briljant forskare/tågvärd/hundrastare osv. Vad kan du bidra med för att vara en neuroaffirmativ kraft i ditt sammanhang?
Referenser:
Hedlund Å, Eriksson Wester M, Edenvik P, Ingard C, Isakson K, Kron Sabel L, Unéus D, Lindström T, Black MH, Bertilsdotter Rosqvist H. A good autistic life: an autistic-led conceptualization of autistic flourishing through autistic women's-lived experiences. Front Sociol. 2025 Sep 24;10:1611803. doi: 10.3389/fsoc.2025.1611803. PMID: 41069404; PMCID: PMC12506894.
Heasman, B., Williams, G., Charura, D., Hamilton, L. G., Milton, D., & Murray, F. (2024). Towards autistic flow theory: A non-pathologising conceptual approach. Journal for the Theory of Social Behaviour, 54(4), 469–497. https://doi.org/10.1111/jtsb.12427