Men du kan ju inte vara autistisk. Du som springer på en massa mingel och bokreleaser. Ungefär så tror jag en del tänker när dom ser mina sociala medier. Jag får även med regelbundna intervall höra rakt ut att jag inte kan vara autistisk. Av folk jag umgås mycket med. Och nej, jag förstår att det är förvirrande. Om man tänker att autist = Rainman. Så låt mig förklara. Låt mig förklara skillnaden mellan vad du ser på ytan och vad som försiggår i mig och i min hjärna.
Min hjärna funkar så här. Jag processar information nerifrån och upp. Vill alltid förstå hela bilden och blir stressad när folk säger saker som inte går ihop, som inte låter logiskt. Då stannar min hjärna upp och jag kan inte fortsätta samtalet. Jag börjar ifrågasätta, fråga varför personen mittemot mig sa x när hon för fem minuter sedan sa y. Dom där två går inte ihop. Jag har lärt mig att detta kan upplevas provocerande. Folk blir obehagliga till mods. För de flesta utan en autistisk hjärna pratar för att socialisera, markera grupptillhörighet på olika sätt (detta som Clara Törnvall har skildrat så genialiskt i sin bok ”Vanliga människor”). Inte för att klarlägga fakta, utforska tankar, gå på djupet med hur saker hänger ihop. Min hjärna är ointresserad av sociala hierarkier och socialisering, men älskar att lära mig saker, älskar att förstå. Men, som sagt, jag har lärt mig den hårda vägen att detta inte är något som uppskattas. Jag har blivit utskälld av en kollega som under en middag i princip skrek ”måste du vara så kritisk Maria??”. Jag fick redan som 20-åring höra att jag kunde upplevas negativ och kritisk. Och bra inlärningsförmåga har jag, så jag har försökt anpassa mig, så att folk inte ska uppleva mig kritisk. Jag VILL ju verkligen inte upplevas kritisk, jag vill bara nå fram, förstå, få till ett möte. Det är detta som blir en sån sorg. För jag vill ha möten med människor. Älskar det. Men ändå upplevs jag så ofta som kritisk och ifrågasättande. Och då reser sig ju också frågan i mig. Hur mycket ska jag behöva göra om mig. Tänk om de som möter mig också någon gång kunde snälltolka mig. Kunde tänka att hon kanske bara vill förstå, vill utveckla sina tankar den där frågvisa människan mittemot mig. Ibland tänker jag att folk skulle ha snälltolkat mig mer om jag inte var kvinna. Det är något i den kvinnliga rollen som blir extra utmanande när man är kritisk, analyserande, ifrågasättande. Det blir dubbelfel.
Men tillbaka till minglet. Jag bjuds in till mingel. Utifrån att jag skriver böcker och gör mig hörd. Mingel är bra tillfällen att träffa andra i samma bransch, skapa kontakter osv. Även jag som autist är intresserad av detta. Och har väl rätt till det, tänker jag? Jag har lärt mig ett antal olika fraser som jag kan använda på mingel. Jag har sedan sena tonåren tränat på att ställa så många frågor till den som står mittemot mig att jag själv ska slippa prata. För att prata om mig själv, lite planlöst, känns ofta helt omöjligt. Hur mycket plats får man egentligen ta? Inte kan väl någon på riktigt vara intresserad av det jag har att säga (nedsatt mentaliseringsförmåga, check)? Hur tolkar man egentligen andras minspel när man pratar om sig själv? Betyder det där neutrala ansiktet att hon är trött på det jag säger redan? Eller betyder det att hon vill att jag ska berätta mer? Helt omöjligt ofta för mig att dechiffrera, så jag vänder strålkastarljuset åt den andre istället. Det här brukar funka ungefär 1-2 timmar, sedan brukar något outtalat skifte ske. Det är nu man ska göra nåt annat än att bara ställa frågor, kanske fördjupa kontakten, mingla vidare eller vad man nu gör. Det är då jag brukar glida ur bild. Gå hem för att analysera allt jag sagt och gjort. Verkade jag för kritisk? Sa jag något plumpt, något okänsligt (har hänt utan min vetskap så många gånger)? Så ledsenheten brukar krypa på mig. Det tar energi att mingla. Och ja, det gör det så klart för många. Men för mig tar det så mycket energi att om jag utsätter mig för det för mycket blir tankarna mörka och negativa till slut. Då måste jag värja mig, stänga in mig, lappa ihop mig själv. Men jag vill inte helt sluta gå på mingel. Det skulle man ju kunna tänka sig. Gå inte på mingel, Maria. Problemet löst. Men hur blir det om man löper tanken ut? Ska autister inte ha rätt att delta i sociala sammanhang, alltid behöva dra sig undan, skärma av sig, hitta strategier för att passa in, lappa ihop sina svedda fjädrar? Eller ska vi göra det här tillsammans? Tänk om ni som känner er trygga i de där sociala rummen skulle sträcka ut en hand, möta en blick, fånga upp ett par bildligt talat vingliga ben (egentligen en vinglig själ). Jag hade precis en sån upplevelse ganska nyligen. Jag vinglade runt i ett rum fullt av vad jag tyckte såg ut som självsäkra människor. Fann ingen blick som bjöd in, inget socialt mellanrum att ta mig in i. Och så seglar en kollega upp och fångar upp. Bjuder mig en plats, styr elegant in mig i ett samtal. Och min tacksamhet visste inte några gränser. För jag vill ju vara med. Jag tycker att jag också har saker att bidra med. Men jag klarar det inte alltid själv.
Och jag börjar bli rätt trött på att det är jag som ska göra om mig. Tänka på vad jag säger, hitta strategier för att socialisera, sluta överanalysera och allt annat som står på min långa evighetslista för att kunna delta i den här delen av samhället där jag vill vara. Jag tänker på min nyfunna väninna som använder ordet ”förnedring”. Min väninna som också definierar sig som autist. Hon förklarade hur det kunde kännas att sitta i fikarummet på det nya jobbet inom akademien. Hur samtalen flög förbi, mest om meningslösheter, och hur hon omöjligt fick tag om konversationen. Hur hon blir tyst, tillbakadragen, smälter in i tapeten. Hon, den smarta, intellektuella, skarpa, roliga kvinnan som sitter mittemot mig. I den här settingen, när vi är bara vi två, är hon så otroligt stimulerande att prata med. Rapp, on point, tar ibland fram papper och penna för att illustrera alla tankar som ryms i hennes intelligenta hjärna. Men i fikarummet blir det förnedring. Och jag känner så igen mig. Så många sociala sammanhang som bara inte fungerar för mig. Jag vet att jag också kan vara spirituell, påläst, smart, rapp, rolig. Om jag får chansen. Men i sammanhang där det är fler än två, där man ska prata om väder och vind, eller egentligen något annat än mina specialintressen (det mänskliga psyket och autism) så är jag rökt. Jag förvandlas till ringaren av Notre Dame känns det som ibland. Och det blir förnedring. Jag längtar så efter en framtid där jag skulle kunna få finnas, på helt mitt eget unika sätt. Och där ni som har enklare för det där socialiserandet kunde lyfta mig ur förnedringen. Kunde snälltolka mig. Kunde dela lite på ansvaret att ”bemästra sociala strategier”. För det tar så oändligt mycket energi att göra det helt själv.