Tänk dig att du jobbar med KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom. Du hjälper patienter med spirometrier (lungfunktionsundersökning), ser till att de tar sina mediciner, försöker få en och annan att sluta röka. Och så börjar ditt flöde fyllas av olika ”experter” från diverse olika områden i samhället. En är sociolog. En är hälsovetare. En har bara rökt väldigt mycket men mår prima ändå. Alla för fram samma budskap. Hur kan vi exakt veta att KOL finns? Har man hittat någon enskild gen som visar på ökad risk för KOL? Har man funderat över samhällets påverkan på KOL? Individer sitter stilla i sina bilar, andas in avgaser. Blir utsatta för passiv rökning på sina håll, osv. Behöver vi inte egentligen ändra hela vårt samhälle? Se till att människor skickas ut på landet, kanske till gamla tiders sanatorier där patienter kunde ligga under en filt och andas in frisk luft. Finns egentligen KOL? Eller är KOL bara ett påhitt av de bolag som säljer luftvidgande mediciner, apparater för spirometri osv. Borde vi inte sluta utreda förekomst av KOL och istället uppmana folk att flytta ut på landet, sluta åka bil och, så klart, sluta röka?
Känns det lite knasigt? Ungefär så här upplever jag mitt arbetsområde just nu. Jag arbetar som psykolog och har under hela mitt yrkesliv arbetat med barn, unga och vuxna som har inlärningssvårigheter, svårt att sitta still och fokusera, som har behov av anpassningar i kommunikationen och är känsliga för sinnesintryck. Ibland kallas det begåvningssvårigheter, adhd och autism. Under de senaste åren har det kommit som en flod av ifrågasättande av hela detta fält. Finns adhd hos vuxna kvinnor som har ett bra jobb? En del menar att detta inte är säkert längre. Symtom på adhd kan, enligt vissa ”experter”, förstås som tecken på långvarig stress (här kommer ofta trauma-perspektivet in), ångest, hormoner eller personlighetssyndrom (du kan ju te dig rätt ängslig och orolig och vem vet om det inte snarare är en personlighetsdiagnos du har). Mig veterligen har ingen ännu redovisat någon slags evidens för att långvariga fokussvårigheter, rastlöshet som ibland visar sig som oro och svårigheter att planera och organisera bättre beskrivs av personlighetssyndrom, ångest eller hormoner, men vem vet? Den ena tolkningen kanske är lika valid som en annan? Trots att adhd har beskrivits ungefär likadant som idag sedan 1798 (då läkaren Alexander Crichton beskrev något han kallade ”mental rastlöshet i en läkarbok).
Maskering vid autism, finns det ens? Om du kan föra en konversation, le mot motparten och kanske även möta blicken, är det verkligen möjligt att detta kan vara autism då? Har du samtidigt massiv ångest, inte klarar av att duscha och blir helt slut av att träffa människor? Det skulle rent teoretiskt också kunna vara långvarig stress (någon form av trauma för att dina föräldrar inte bekräftade dig som barn), ”bara” ångest eller så klart också någon form av personlighetssyndrom. Vem vet? Vem bryr sig om 50 års forskning som har reproducerats gång på gång runt om i världen? Några av forskarna har ju kontakter med läkemedelsbolag, då kan vi utgå från att dom är köpta och då behöver vi inte tro på deras resultat. Ungefär så låter det av och till i mitt flöde på sociala medier (och i privata forum där jag diskuterar frågorna).
Senast i raden ut av begrepp att ifrågasättas är begåvning/intelligens. I Roland Paulsens bok ”Avbegåvad” (Roland Paulsen är sociolog) ifrågasätts begreppet och slutsatsen blir att vi inte egentligen vet om intelligens finns. Det kan vara så att det som ter sig som intelligens bara är införlivade förväntningar. Om du blir bemött som ”avbegåvad” så kommer du uppträda som avbegåvad. Om du istället blir bemött som intelligent så kommer du kunna prestera intelligent i skolan och på olika tester. Allt är en konstruktion. Och forskningen om intelligens har utförts av rasister som mest vill bevisa att intelligens och ras hänger samman, enligt Paulsens redovisning av forskningen. Ergo, vi behöver inte bry oss så mycket om den här forskningen heller. Visst finns det mörka delar av intelligensforskningen, men ifrån det till att helt ifrågasätta begreppet blir ändå lite magstarkt tycker jag. Inte minst med tanke på hur många artiklar det idag finns som visar på tydliga samband mellan intelligens och senare utfall i livet, när det gäller utbildning, arbete och livsinkomster. Visst skulle man önska att det inte var så orättvist, att alla föds med ungefär samma kognitiva förutsättningar, men nu är det trots allt inte så. Och blir det inte ännu mer orättvist att låtsas som att alla liksom kan om dom bara försöker. Är inte risken stor att vi då hamnar i uppmaningen ”skärp dig bara så lyckas du”? Att kartlägga kognitiva funktioner är för min del en rättvisefråga. Om vi vet att en del barn och unga behöver mer stöd i inlärningen, då kan vi ju sätta in insatser så att skolan inte bara blir en minst 9-årig exposé i misslyckande. Sen kan man absolut fundera på om diagnoser som IF (intellektuell funktionsnedsättning) ibland riskerar att cementera en självbild som säger att man inte förstår och inte kan. Jag ser också farorna med detta. Men det är en mer hederlig diskussion tycker jag än att med svepande penseldrag ifrågasätta HELA intelligensbegreppet.
Låter jag matt och cynisk? Jag kanske är det. Jag tycker det är stimulerande och roligt att diskutera vetenskap och att behålla ett kritiskt tänkande. Ibland blir jag anklagad för att inte vilja detta. ”Tänk själv Maria”, som en kollega skrev till mig när jag ifrågasatte att hon helt skåpade ut psykologen och forskaren Stephen Faraones bidrag till det så kallade konsensusdokument om adhd (ett dokument där en stor andel namnkunniga forskare från hela världen försöker sammanfatta vad vi idag har för evidens när det gäller adhd). Stephen Faraone har nämligen haft samarbete med läkemedelsbolag fick jag veta av min kollega, och då vet man ju hur det är med det.. Tonen var minst sagt olycksbådande. Som i att jag är lurad. Jag har inte fattat något när jag har läst alla de här artiklarna om adhd och autism och intelligens de senaste 25 åren. Allt är fejk, allt kan vara en komplott av ondsinta forskare. Och där någonstans sätter jag stopp. Där någonstans blir det för knasigt tycker jag. Inte är det vetenskaplighet att ständigt ifrågasätta allt, att alltid söka efter en dold agenda, samarbeten som skulle tala för något illasinnande. Att arbeta utifrån evidens och beprövad erfarenhet är väl ändå att utgå från det som majoriteten av det vetenskapliga fältet inom ens eget område upplever vara sant just nu? Eller menar de kritiker som nu gör sig hörda att alla ständigt ska gräva i bakgrunden, essensen till allt vi jobbar med? Evidensen för dyslexi? Språkstörning? Anorexi? Bipolaritet? Schizofreni? Bröstcancer? Luftvägsinfektioner? Eksem? Vårtor? Var ska vi dra gränsen? Är allt kanske en enda gigantisk komplott? Vad återstår? Att vi alla säger upp oss och flyttar ut i skogen? Tanken har faktiskt slagit mig den senaste tiden..!