Vi är många som stått bredvid och med sorg i hjärtat följt turerna kring den flicka som omväxlande har kallats för ”flickan bakom pansarglas” och ”fallet Josefin”. Kort sammanfattat handlar det om en ung människa som har varit placerad utanför hemmet mer än 30 gånger (1). Under resans gång har flickan blivit allt sämre och sämre och utvecklat allt mer desperata sätt att visa sin psykiska ohälsa på. Våren 2017 ansåg professionella att flickan var så farlig att hon skulle bo bakom pansarglas själv i ett avskilt hus. Flickan mådde till slut så dåligt att hon avslutade sitt eget liv. Ett totalt misslyckande för vård- och behandlarsverige och en mänsklig katastrof.
Hur kan det gå så här fel? Hur kan en 14-årig flicka med en uppsjö vård- och behandlarkontakter år efter år bara bli sämre och må så dåligt att självmord till slut är den enda utvägen? Det finns så klart en mängd förklaringar till hur det kunde gå så här fel just i detta fall, och vi har tidigare yttrat oss kring behovet av öka kunskap om flickor med autism (2). För oss som skriver det här inlägget är det just nu mest tydligt att det grundläggande felet är att experter inte har kunnat samverka och att nödvändig kunskap inte har förts in där det har behövts.
Den lärdom vi alla som arbetar med unga personer inom psykiatri och neuropsykiatri har är att tänka ansvarsmässigt enligt lag, etik och kompetensområde. När socialtjänst och barnpsykiatri samverkar är det två olika lagrum och kompetensområden som möts för att hjälpa till att möta den enskildes behov. Målet är att hjälpa på ett evidensbaserad och humant sätt, och att inte orsaka skada.
Det finns en risk för att vi lägger ansvaret på den unga, utsatta, personen att klara av något som inte är möjligt. När vi inte vet försöker vi så gott vi kan, och ofta gör vi om samma saker flera gånger istället för att ta vårt ansvar och se att vi behöver öka förståelsen och anpassa kraven till vad den unga personen behöver och faktiskt kan klara av. Syftet med att minska krav och överta ansvar är att minska stressen och ge personen själv utrymme att uttrycka behov och önskningar och sedan kunna ta tillbaka ansvaret och därmed minska de beteende vi ser som problemskapande ex. rymning, självskada, självmordsförsök, men som för personen är enda lösningen.
Om vi inte utreder fysisk och psykisk hälsa på ett säkert sätt, vänder på alla stenar utan tillåter oss som profession att ha tolkningsföreträde då blir vård och omsorg en fara för den enskilde och anhöriga. Vi behöver involvera personen själv utifrån funktion, och anhöriga utifrån att de har kunskap som vi som profession aldrig kan uppnå.
Skulle vi någonsin be socialtjänsten bedöma en fysisk sjukdom/ funktionsnedsättning och därefter sätta in behandling? Nej det är inte rimligt eller lagenligt, därför behöver ansvar fördelas utifrån det lagrum och kompetensområde vi arbetar utifrån. När det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk sjukdom ska detta bedömas av legitimerad personal med erforderlig kompetens. Övergången från utredningsteam inom psykiatri till att omsätta insatserna i praktiken av familjehem/behandlingshem är ofta svår. I praktiken ger samhället ansvar för bemötande, behandling och anpassning av vardagen till personal anställd utifrån socialtjänstlagen och med kompetens inom socialt arbete, men inte nödvändigtvis med djup förståelse och kunskap om psykiatri/neuropsykiatri. Vi fördelar ansvaret för den svåraste problematiken till personal som utan grundlig fortbildning inte har en chans att möta individens behov på rätt sätt.
Här behöver vi även säga några ord om hur anknytningsteorin har kommit att användas i många fall. I en artikel publicerad september 2017 (3) skriver en mängd namnkunniga forskare inom anknytningsforskningen om faran med att använda begreppet ”desorganiserad anknytning” som grundval för att t.ex. placera ett barn utanför hemmet. Författarna skriver att desorganiserad anknytning aldrig ska vara en individuell diagnos och att man inte kan likställa tecken på desorganiserad anknytning med tecken på omsorgssvikt i hemmet. Det kan vara tecken på omsorgssvikt, men det kan också vara tecken på mycket annat (bland annat tecken på kognitiva utvecklingsavvikelser). Författarna till artikeln höjer ett tydligt varnande finger för att använda begrepp som desorganiserad anknytning som grundval för så pass genomgripande ingrepp i en individs liv som det är att placera att litet barn utanför hemmet. Man förstår av artikeln att praxis inte sällan är just att använda anknytningsteorin och begrepp som desorganiserad anknytning inom socialt arbete och inom socialtjänsten. I ”fallet Josefin” kunde vi också läsa i tidigare rapportering om fallet, att socialtjänsten just har använt sig av begrepp som anknytning som ett sätt att förklara de omfattande svårigheter ”Josefin” hade som liten. Kanske är detta ett av de mest tydliga exemplen på när beslut fattas utan nödvändig kunskap och rätt expertis? Hur hade det varit om experter tidigt hade fått kartlägga och utreda ”Josefins” svårigheter brett. Där man hade tagit hänsyn både till relationsmässiga aspekter och till individuella sårbarheter i form av utvecklingsavvikelser? Det får vi tyvärr aldrig veta och nu är det definitivt för sent för ”Josefin”.
Låt oss använda landets samlade kompetens inom de områden vi ska vara kompetenta på och inte gå in i varandras ansvarområden, utan prestigelöst och evidensbaserat ge adekvat stöd, företräda den unge och anhöriga på ett sätt som ökar samverkan, allians och möjlighet att ge ett värdigt liv. Låt det som hände ”Josefin” aldrig behöva hända igen.
Maria Bühler, leg psykolog/specialist i neuropsykologi
Kogita Psykologi AB
Agneta Björck, leg. sjuksköterska
Utbildningsansvarig Ostgota Care
Referenser:
(1) Weigl, K & Karlsson, A. (2017). Allvarliga systemfel bakom vården av Josefin, 14. Aftonbladet. Hämtad 2017-10-02 från http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/445Mg/avslojande-allvarliga-systemfel-bakom-varden-av-josefin-14
(2) Bühler, M. m.fl. (2017) Kunskapen om autism hos flickor måste öka. Läkartidningen. Hämtad 2017-10-02 från http://lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2017/03/Kunskapen-om-autism-hos-flickor-maste-oka/
(3)Granqvist, P. et al (2017)Disorganized attachment in infancy: a review of the phenomenon and its implications for clinicians and policy-makers. Attachment & Human Development ISSN: 1461-6734 (Print) 1469-2988 (Online) Journal homepage: http://www.tandfonline.com/loi/rahd20