I veckan var jag inne i en butik och skulle göra en reklamation av en vara jag köpt. När jag kom in stod expediten och hjälpte en annan kund, som funderade på olika alternativ av en viss vara. Expediten rådgjorde och besvarade många av kundens olika faktafrågor om de olika alternativen. Efter en stund uppmärksammade expediten mig, och ville hjälpa mig. För att göra en reklamation behövde expediten gå in i en telefon som tycktes tillhöra affären, för att följa en viss procedur i telefonen förstod jag. Det verkade vara många tryck och information som skulle matas in i den lilla telefonen. Samtidigt höll expediten koll på den andra kunden som pillade på de olika varorna de funderade på att köpa. Plötsligt kommer ett postombud in i affären med en pirra lastad med varor. Ombudet lastade av sina varor och halar upp en mobil platta som expediten ska skriva under. Expediten avbryter inmatningen av min reklamation i telefonen och skriver under i ombudets platta. Sedan återgår hon till min reklamation, hela tiden med ett litet öga på kunden som vänder och vrider på varan hen funderar på att köpa. Efter ytterligare några minuter kommer ännu ett ombud med en leverans. Samma procedur utspelar sig. Expediten gör ett kort avbrott i min reklamation och skriver under digitalt att transporten är mottagen. Hela tiden ser expediten lugn och samlad ut. Konverserar både mig, den andra kunden och två olika frakt-ombud med små vardagliga ord. ”Ha en bra dag”, ”önskar du någon mer hjälp angående varan du funderar på?”, ”nu har jag nog alla uppgifter jag behöver från dig för att genomföra reklamationen”. Vid det här laget har det bildats en liten kö bakom mig och expediten ringer på en klocka för att påkalla uppmärksamhet från en kollega. Fortfarande med samma lugna, till och med milda uppsyn. Klockan är bara strax efter 11 på förmiddagen och jag funderar på hur expeditens hjärna egentligen kommer att må när klockan är 17 och hon förhoppningsvis får gå av sitt pass.
När jag går från butiken tänker jag på vilket komplex samhälle vi har byggt. Det är ett ständigt krav på simultankapacitet. Det är förväntan om att man kan hantera en mängd olika digitala verktyg. Ofta med minimal eller ingen instruktion. Nästan aldrig med support från en människa. Du förväntas själv lista ut, klicka dig fram, söka lösningar online. Och så mitt i allt detta ska du vara stresstålig och kunna ha koll på dina känslor. Frustration och vanmakt får inte synas utåt. För om det gör det kanske du och din arbetsplats får en negativ recension.
Allt det jag skrivit om nu handlar om exekutiva funktioner. Ett begrepp jag under många år gått och funderat över. Vänt och vridit på. Och som med många begrepp så är det ett undflyende begrepp. Ju mer man gräver i det desto mer löses det liksom upp framför ens ögon. Men kort och enkelt kan man ju säga att exekutiva funktioner är förmågan att hantera mycket information på kort tid, veta var du ska göra av informationen, var i din hjärna du hittar tidigare information i ämnet, kunna göra upp en plan för hur du ska använda informationen, tänka både i tid och rum, inte bli avledd och kunna hejda olika former av impulser (som känsloimpulser t.ex.). Jag skulle vilja påstå att fungerande exekutiva funktioner är den kognitiva förmåga det ställs absolut mest krav på i vårt samhälle idag. Många jag träffar i arbetet, som har någon form av npf, har svårigheter just med uppgifter som kräver exekutiva förmågor. Jag brukar tänka att det liksom är lite rörigare i deras byrålådor. Inte som att de inte har informationen, inte vet hur de ska använda informationen, men det tar längre tid att hitta informationen. Man får liksom öppna fler byrålådor, rafsa runt bland allsköns olika saker innan man hittar just det där man letar efter. Var man lagt sina airpods. Eller när Drottning Kristina levde nu igen (om man t.ex. läser historia på gymnasiet). Det tar tid och kraft och energi. I värsta fall kanske man känner att man inte klarar ett arbete som man egentligen har talang för, och tycker om. Men kraven på att multitaska, bli avbruten och hitta tillbaka, kunna flytta uppmärksamheten fram och tillbaka, osv, blir helt enkelt för stora. Jag gissar att rätt många sjukskrivningar delvis har sin orsak i den här negativa spiralen.
Jag tycker att vi borde prata mycket mer om exekutiva funktioner, i skolan, i arbetslivet, i samhället i stort. Hur kan vi skapa ett samhälle som inte ställer de här rätt omänskliga kraven på att jonglera tio olika bollar samtidigt, med ett leende på läpparna? Alla är trots allt inte som expediten jag träffade på i veckan. Och jag hoppas verkligen att hon är rädd om sin hjärna!
