När jag var liten hade jag en favoritsaga. Den hette ”Sagan om vinden och solen” (finns som fin liten film på Youtube). I sagan tävlar vinden och solen om hur man får av jackan på en människa som är ute och går. Vinden börjar. Han är stark och mäktig. Han blåser och blåser och blåser, säker på att han ska vinna. Han är ju så stark. Resultatet blir dock bara att människan som är ute och går håller hårdare och hårdare i sin jacka. Jackan sitter benhårt fast. Sen kommer solen. Solen har inte så mycket muskler, inte så mycket makt. Hon (?) bara är. Solen bestämmer sig för att bara vara. Öser på med sin värme och sitt solsken. Sin kärlek kanske rent av? Ganska snart ser man en förändring hos människan med jackan. Plötsligt slappnar greppet av. Helt plötsligt blev det varmt och skönt. Vem vill ha jacka då? Plötsligt åker jackan av, och människan är nöjd och glad. Solen vann, utan minsta makt- eller styrkedemonstration.
För mig är detta en vacker metafor för hur beteendeförändring går till. På riktigt. När den inre motivation finns att förändra ett beteende, först då sker förändringen. Inte av allsköns piskor eller hot utifrån. Beteendeförändring, smaka på det där ordet. Nåt av det svåraste vi kan ge oss på, men som så många efterfrågar.
Den här hösten har jag i media i och i olika sociala medier sett fler och fler önskemål från representanter för skolvärlden om att föräldrar ska förändra sig. Jag har kunnat ta del av inlägg där föräldrar beskrivs som jobbiga, krävande, hänsynslösa rentav. Föräldrar skriver arga mail har jag kunnat läsa. Föräldrar uttrycker sig med versaler i mail. Föräldrar utövar påtryckningar mot lärare att deras barn ska få bättre betyg. Föräldrar verkar helt enkelt vara en samling vilddjur som måste tämjas. Ett i raden av många inlägg med samma andemening kom från Lotta Edholm, Stockholms skolborgarråd. Under hösten har Lotta Edholm varit med och utformat ett ”förväntansdokument” med regler att förhålla sig till (Skolvärlden 15/11, 2018). I intervjun med Lotta Edholm beskriver hon just problemet med föräldrar som mailar mitt i natten och gör annat tokigt. ” Man får allt oftare rapporter från lärare och rektorer som berättar skräckhistorier om hur föräldrar ibland faktiskt uppför sig och jag tycker att det är viktigt att politiken också står bakom rektorer och lärare som vill upprätthålla en god ton och regelverk gentemot föräldrar.”, säger Lotta Edholm i intervjun. Vem ”man” är framgår inte riktigt. Inte heller vilka dessa ”föräldrar” är. Med tanke på att genomsnittsåldern för lärare är 35,5 år (enligt uppgift från SCB) så borde ju en ganska stor andel av den egna kåren vara föräldrar.. och då borde man ju bara kunna prata med varandra kanske.. men det var ett sidospår..
Förutom de här invändningarna som handlar om väldiga generaliseringar av en hel grupp människor (”föräldrar”), så skulle jag bara vilja stanna till en stund kring det lämpliga i att upprätta förväntansdokument med regelverk för att få till en beteendeförändring. För mig är detta lite som vinden i sagan ovan, som bara blåser och blåser, med resultatet att människan håller hårdare i sin jacka. Att upprätta något slags förväntansdokument med regler bygger på grundantagandet att det är informationsbrist som är felet. Om föräldrar bara fick tydligt beskrivet hur man ska bete sig, då slutar dom att SKRIVA MED VERSALER. Har man den förklaringsmodellen kan man blåsa hur mycket som helst, jackan åker inte av ändå (eller här då; föräldrar kommer inte sluta SKRIVA MED VERSALER). Jag ser en helt annan förklaringsmodell. Föräldrar är jobbiga för att dom måste vara jobbiga. Programmet Kalla fakta (Tv4) visade i början av december en förfärande (men tyvärr inte förvånande) bild av hur det ser ut för en stor del av elever runt om i Sverige. Skolsituationen är så illa att eleverna går sönder. De klarar inte att gå dit. Föräldrar får sluta sina jobb för att ta hand som sina barn. För att skolsituationen är så illa. Vad gör det med en förälder att varje dag få höra av sitt barn att skolan var hemsk, jag förstod inget, jag hade ingen att vara med, jag hamnade i bråk på varje rast? Detta är inga ovanliga beskrivningar måste jag påpeka (jag får minst en liknande historia berättad för mig varje vecka när jag träffar föräldrar via min mottagning). Föräldrar blir stressade. Föräldrar blir oroliga. Föräldrar blir rädda. Vad vet vi om människor som är rädda, oroliga, stressade? Jo, de agerar instinktivt och med överlevnad för ögonen. DET KANSKE BLIR VERSALER IBLAND. För man är så jäkla orolig för sitt barn. Detta är ju inga konstigheter alls om man vet det minsta om mänskligt beteende.
Vad behöver stressade, oroliga, rädda människor? De behöver stöd, de behöver att bli lyssnade på, de behöver trygghet. Precis det som solen gav i sagan ovan, eller hur? Värme, trygghet, respekt, lyhördhet inför den andre skapar beteendeförändring. Tro mig, jag ser det gång på gång på gång. Maktdemonstrationer, regelverk och förväntansdokument kommer aldrig leda till den beteendeförändring Lotta Edholm önskar. Det skapar bara mer oro, rädsla, stress. Och leder till att föräldrarna håller ännu hårdare i sina jackor. OCH SKRIVER ÄNNU MER MED VERSALER.
När jag nu gör avslut av denna termin önskar jag av hela mitt hjärta att alla ni fantastiska människor som jobbar i skolans värld kan tänka på Sagan om solen och vinden över ert välbehövliga jullov. Och kanske prova att sprida värme genom att lyssna, visa tålamod och ha överseende med en del stressreaktioner från föräldrar. Då är jag ganska säker på att ni under nästa termin får möta föräldrar som släpper garden, sänker axlarna och kanske bjuder in till verklig dialog. Och så kan vi alla börja jobba för att göra skolan meningsfull, begriplig och hanterbar för varenda elev!
God Jul!