Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Så här står det i kapitel 6 §1 i Föräldrabalken. På ett sätt tydligt. Barn får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller kränkande behandling. På ett annat sätt högst otydligt. Vad betyder egentligen ”en god fostran”? Att vara förälder är idag att kryssa mellan olika råd, tyckanden och åsikter. Från professionella i vård och skola. Och så kanske en del oombedda råd från släktingar och vänner.
Du kanske får ett barn som har svårt både att sova och äta. ”Vänta tills hon är hungrig, då äter hon”, kan du få höra. ”Barn sover när dom blir tillräckligt trötta”, säger någon annan. Och du sjunger oändliga god natt-sånger och springer efter din 3-åring med en makaron i handen, för hon har inte ätit på hela dagen. Du kanske söker hjälp. ”Är du inte själv lite (för) orolig?”, förstår du snart att yrkesmänniskan på andra sidan bordet undrar. Vidmakthåller du inte ditt barns ångest lite väl mycket? Hur skulle det vara om du slappnade av och kanske gjorde lite yoga på kvällen istället? Barn är barn och de flesta utvecklas utmärkt trots allt.
Så det kanske är ditt fel att ditt barn sover dåligt och äter dåligt. Du kanske överför din egen oro på ditt barn. Och så mycket har du förstått av experterna att detta att överföra ORO och ÅNGEST på ditt barn är raka vägen till livslångt psykiskt lidande. Du som inte var så orolig innan du fick barn, eller så var du kanske en Lille Skutt som sa till Bamse och hans vänner ”men JAG oroar mig”. Någon måste ju oroa sig. Hur som helst så har du blivit (ännu mer) orolig av att ha ett barn som sover så himla dåligt och äter ännu sämre. Men nu har du frågat både din egen mamma och experten på BVC, och alla verkar liksom antyda att det är ditt fel på något outgrundligt sätt.
På förskolan går det mesta fint förutom när du ska hämta, då skriker hon rätt ofta som en stucken gris. På utvecklingssamtalet vill pedagogen prata om hämtningarna. Du kommer för sent/för tidigt, du är inte tillräckligt tydlig/du är för tydlig/hård. Blir den en anmälan till socialtjänsten nu tänker du där du sitter med svetten rinnande från armhålorna. Ändå tur att du tog den gråa koftan över den vita blusen, så att lp-skivorna under armarna inte syns. Du läser inlägg på facebook där pedagoger beskriver föräldrar som överdrivet oroliga/ inte alls engagerade i sina barn/ bara intresserade av sina mobiler osv. Du funderar på om pedagogerna såg att du läste på 1177 på väg in till förskolan. Du har fått tid hos läkare för dina utslag på armarna och skulle fylla i något slags självskattningsformulär inför läkarbesöket. Nu kanske du framstår som en sån där förälder som bara dumscrollar i mobilen när du egentligen borde fokusera på ditt barn. Föräldrar alltså..!
Och så börjar skolan. Ditt barn går dit med stolta steg och nyinköpt ryggsäck på ryggen. Det skiner om henne. Efter några veckor har glansen falnat och ryggsäcken verkar ha dragits i smuts och lera. Ditt barn berättar om andra barn som är taskiga. Hon får inte vara med på rasterna. Ditt barn blir blekare och blekare om nosen. Ätsvårigheterna kommer tillbaka. ”Jag är inte hungrig”, säger hon oftare och oftare. Har hon inte blivit tunnare? Du försöker kontakta läraren. Får ett automatgenererat svar att det kommer många mail och lärarna på den här skolan kan inte alltid svara direkt. Rektorn skickar ut ett myndigt informationsbrev mitt i terminen där föräldrar uppmanas respektera lärares arbetstider och förstå att lärare inte kan svara varje enskild förälder hela tiden. Du får ont i magen och känner dig som en jobbig förälder. En sån som du läser om var och varannan dag. I Aftonbladet, i olika forum på fb osv. Herregud, en sån vill du inte vara. Du söker hjälp hos privat psykolog för att få råd om hur du ska hantera skolan och lärare. Ni lägger upp en gemensam plan hur du kan kontakta skolan utan att trampa på några ömtåliga tår. Det kostade en slant, men du vill VERKLIGEN inte verka som en JOBBIG FÖRÄLDER. Under tiden mår ditt barn sämre och sämre. I december får du kontakt med läraren och hon tar barnets problem på allvar. Men nu har det nästan gått en termin. Ditt barn vill inte gå till skolan längre. Ni har ett möte med skolan. Rektorn är med. Hon förklarar med allvarlig stämma att det är skolplikt och att det är jätteviktigt att ni föräldrar förklarar hemma hur viktig skolan är. Du får dåligt samvete och undrar om ni har missat detta i ert föräldrauppdrag. Ni pratar ju om skolan varje dag, men du ser hur ditt barn krymper när du pratar om att man måste gå till skolan i Sverige. Det är ju minst 9 år kvar tänker du. Hur ska detta gå?
Och tiden går och ditt barn slutar gå till skolan helt. Nya möten hålls och olika experter ger förslag som går ut på att du som förälder behöver vara konsekvent, behöver hålla i, behöver få barnet till skolan. Nu bråkar ni mycket hemma. Barnet vägrar. Du tänker att du kanske smittar ditt barn för mycket med din egen ångest, att allt är ditt fel. För nu har du ångest på riktigt. Du kan ju inte jobba längre och fattar inte hur ekonomin ska gå ihop. Du skriker på barnet. Du MÅSTE gå till skolan!! Barnet skriker tillbaka ”Jag hatar dig!!”. Nu kanske du blir anmäld till socialtjänsten av en granne för att du skriker på ditt barn. Och Socialtjänsten blir förstås inkopplad och två jättesnälla damer kommer hem till dig och frågar om du vill ha hjälp med vardagsrutinerna hemma. Hemskt gärna, svarar du. Damerna tar fram en whiteboard och börjar skriva olika klockslag och vad som ska göras och du känner att du vill gråta för ditt barn lämnar inte rummet längre. Hon äter när det finns ork och annars sover hon ganska mycket. Och gejmar. Har du tänkt på att stänga av routern för internet, frågar damerna från Socialtjänsten. Nu gråter du. Ja, jag har tänkt på det. Ja, jag har provat. Då slutade hon äta en period och jag blev så rädd, för jag är faktiskt rädd att hon ska dö ibland snörvlar du mellan tårarna. Damerna från socialtjänsten lägger en hand på din axel och lägger sina huvuden på sned. Oj, det låter som att du är jätteorolig för ditt barn. Det är svårt när föräldrar är så där oroliga, då kan man smitta sitt barn med den oron, säger en av damerna. Har du provat yoga på kvällarna och kanske lite terapi hos någon psykolog?
Du känner hur du ger upp och tänker; det är bara 10 år kvar tills hon är myndig. Då kanske vi kan börja om. Då har inte jag det här krångliga föräldrauppdraget längre. Då kanske det funkar.