Under julen läste jag, lite av en slump, en biografi av Dregen. Dregen är musiker och har varit med och startat Backyard Babies och Hellacopters. I ärlighetens namn har jag knappt lyssnat på något av banden, men jag blev ändå intresserad av att läsa om Dregens liv.
I boken kan man läsa om en pojke som tidigt har förmåga att hyperfokusera och totalt snöa in på olika intressen. Som liten blir han totalt uppslukad av rockbandet Kiss och viger sitt liv åt att bli musiker. Som han själv säger det så är det utan någon särskild begåvning för musik, men med en vilja som kan besätta berg. Dregen beskriver sin skolgång som stökig och, här vaknar jag verkligen till, tråkig. Allt i skolan upplevs dödens tråkigt av denne kreative och säkert rätt smarta man. Dregen placeras till slut i någon form av specialklass, och där får han en klok lärare som inser att han måste väcka Dregens intresse. Läraren plockar helt enkelt in Kiss i undervisningen, och plötsligt lär sig Dregen allt läraren ber om. Dregen beskriver själv i boken att bara läraren bad honom räkna hur många 4 x 5 Kiss-album blir tillsammans var huvudräkning, eller vad det nu var han skulle lära sig, inga problem längre.
Det här tycker jag är så fascinerande, och något jag som psykolog ofta får höra talas om när jag är ute i skolor och jobbar. En del elever har verkligen så otroligt svårt att lära sig när saker upplevs som tråkiga, fast de kanske båda är smarta, verbala och kreativa. Men det är som att tråkigheten bara stoppar upp all förmåga till inlärning. Som att tråkigheten faktiskt kliar över hela kroppen och gör att eleven bara inte KAN lära sig något i skolan.
Inte sällan hör det här ihop med diagnoser som ADHD. Det behöver inte alltid vara så, men ofta, ofta, är det just elever som har ADHD, eller liknande svårigheter, som på riktigt är allergiska mot att ha tråkigt. Forskare har faktiskt också kunnat visa i olika studier att ADHD bland annat handlar om att belöningssystemet (det system i hjärnan som styr vår upplevelse av lust och nöjdhet) är konstruerat på ett annat sätt än hos individer utan ADHD. Man tänker sig att signalsubstansen dopamin är en av bovarna i sammanhanget.
Edmund Sonuga-Barke är en engelsk psykolog och professor som har forskat i just det här. Han har lanserat något som kallas ”the dual pathway model”. Hans modell, och forskning, har kunnat visa att individer med ADHD har svårare att vänta på en belöning än individer utan ADHD. Individerna med ADHD som tvingades sitta och vänta på en belöning tog istället till annat beteende, som att börja dagdrömma, fippla med saker (bli rastlös/hyperaktiv). Det vi ser som symtomen på ADHD, att tappa fokus och att vara rastlös, skulle alltså kunna vara de yttre tecknen på den allergi mot att vänta och ha tråkigt som många forskare menar att individer med ADHD faktiskt har.
Men om detta pratar vi alldeles för lite tycker jag. Och när jag pratar om det ute på olika skolor, eller med föräldrar ibland, kan jag få lite spridda skratt och överslätande kommentarer som svar. ”Ja, ja, alla tycker vi ju att livet är tråkigt ibland”, kan jag få höra. Eller ”man måste lära sig att ha tråkigt, så ser livet ut”. Och då tänker jag att vi faktiskt inte har förstått hur funktionshindrande det kan vara att ha denna allergi. Det handlar ju inte om att lära sig stå ut med att ha tråkigt. Det handlar om ett funktionshinder som gör att inlärningskanalen stänger ner när uppgifter upplevs som meningslösa eller tråkiga. Inlärningen tar stopp! Ungefär som att man inte kan lära sig saker utan sin hörapparat i skolan om man är hörselskadad.
Jag tänker, som alltid, att vägen fram för dessa elever är att vi måste respektera denna specifika svårighet, och anpassa undervisningen efter svårigheten att ha tråkigt/att vänta. Vi måste göra undervisningen levande, spännande, kittlande, som Dregens lärare gjorde. Ibland är det så enkelt som att bara plocka in elevens intresse i undervisningen, men ofta krävs det ännu mer insatser för att levandegöra undervisningen. Vi kan behöva plocka in dataspel i undervisningen, vi kan behöva dramatisera, visa film, på alla möjliga sätt väcka intresse och skapa lustfyllt lärande.
Det som annars kan hända är att dessa elever tappar tilltron till sig själva, och att omgivningen också gör det. I en studie där forskare tittade just på motivation och inlärning hos elever med ADHD framkom att elever med ADHD lätt tappar motivationen, och i och med det upplevs som omotiverade och ointresserade av lärandet. Och än värre, lärarna sänkte sina förväntningar på dessa elever och antog att eleverna nog hade generella svårigheter med sin begåvning (Carlsson,CL. et al, 2002, Parent, teacher and self-rated motivational styles in the ADHD subtypes).
Skolan är avgörande för hur det går för individer, det vet vi alla. Att gå 12 år i skolan och känna sig korkad och uppleva att allt är dödens tråkigt borde ingen behöva uppleva. Det är dags att vi börjar lyssna på våra elever och möta dom där dom är. Säger dom att skolan är tråkig behöver vi vuxna möta dom i detta och med liv och lust undersöka vad som behövs för att skolan ska upplevas kul. Annars slocknar mångas lust till inlärning alldeles för tidigt. Och det har varken vi eller samhället råd med.