Sedan sociologen Roland Paulsens bok Avbegåvad kom ut i augusti har debatten främst handlat om hur ärftlig intelligens är. Den diskussionen får gärna fortsätta. Men en röst har varit märkligt tyst: den från oss som arbetar med intelligensbedömningar och möter människorna bakom resultaten. Psykologen Love Grahn har i Kvartal på ett viktigt sätt beskrivit vad som står på spel i mötet med familjer som behöver ett ärligt besked. Vi vill bygga vidare på det och beskriva hur en bedömning faktiskt går till. Och vad intelligens är.
Paulsen skriver om “fryst intelligens”, som något fast och oföränderligt som kan påverka en människas hela självbild. Som att en IK-siffra klistras på en människa och hon sedan döms till någon av Dantes helvetiska kretsar, beroende på hur låg siffran är. Det är en bild han själv använder för avbegåvningen. Paulsens tes är att den som tidigt får höra att hon saknar begåvning också kan börja bete sig så: hon blir “avbegåvad”. Vi håller med om att omdömen om någons intelligens är en känslig materia som måste hanteras med stor försiktighet. Många bär på en upplevelse av att ha blivit stämplade, och intelligenstestningens historia rymmer mycket att skämmas för. Men där slutar också en stor del av vår och Paulsens samsyn. Det kan låta snällare att sluta testa begåvning. Vi tror att det är tvärtom.
Trots att Paulsen har skrivit en hel bok om ämnet saknar vi en tydlig definition av vad intelligens är. David Wechsler, psykologen bakom många av de test vi använder i dag, beskrev intelligens som en samlad förmåga att handla målinriktat, tänka rationellt och hantera sin omgivning effektivt. När man arbetar med intelligensbedömningar utgår man från denna breda definition av intelligens. Det vill säga man ser på intelligens som något som både kan mätas genom särskilda intelligenstest och alltid bedöms tillsammans med det som kallas för adaptiva färdigheter. Kort förklarat kan man säga att adaptiva färdigheter är hur individen klarar sin vardag. Hur relationer fungerar, hur man kan ta hand om sig själv, hur mycket konsekvenstänk man uppvisar i vardagen, hur man löser problem som uppstår i vardagen osv. Detta är en helt annan bild än den fixering vid IK-siffror som Paulsen beskriver och vänder sig mot. Vi som arbetar med intelligensbedömningar ska inte stirra oss blinda på enskilda testresultat.
Ett kvalificerat intelligenstest prövar flera olika förmågor, och resultatet blir en profil, inte bara en nivå. Samma helskale-IK, det vill säga testets samlade resultat, kan därför dölja mycket olika människor. En person kan ha en jämn låg profil och generellt svårt med teoretiska och abstrakta uppgifter. En annan kan nå samma helskale-IK men ha en god teoretisk begåvning och samtidigt stora svårigheter med bearbetningshastighet och arbetsminne. På pappret ser de lika ut. I verkligheten behöver de helt olika saker.
Wechslerskalorna bygger på omfattande utprövning och normering genomförd av psykologer, och den som administrerar och tolkar dem ska vara legitimerad psykolog, med en femårig universitetsutbildning och PTP-tjänstgöring (Praktisk tjänstgöring för psykologer) bakom sig. Paulsen har rätt i att normer är relativa, och därför normeras testen om och utvecklas kontinuerligt. Att läsa av en siffra kan nästan vem som helst göra. Det svåra är att analysera resultatet och koppla det till all övrig information om en människas liv: utvecklingshistorien, vardagen, skolan eller arbetet och hur uppgifterna löstes. En psykologbedömning av intelligens är ett SAMLAT mått. Syftet är att förstå hur personen fungerar just nu och vad som behöver stöttas, aldrig att fastställa vad en människa är.
Paulsen framhåller att resultat kan skilja sig mellan olika testtillfällen. I vår kliniska erfarenhet har vi snarare ofta slagits av hur förvånansvärt lika två testprofiler kan vara, ibland med decennier emellan testtillfällena. Men är resultaten ovanligt spretiga eller skiljer sig mycket från ett tillfälle till ett annat, då behöver vi förstå varför. Då sätter vi på oss detektivhatten. Har personen sovit dåligt? Är hon deprimerad? Finns adhd, autism, en språkstörning eller motoriska svårigheter? Vi ska inte uttala oss tvärsäkert när vi inte är det.
Resultatet förhåller sig till verkligheten som kartan till terrängen. Om kartan inte verkar stämma är det terrängen som gäller. Därför ställs ingen diagnos enbart utifrån ett testresultat. Av samma skäl är snabbtest utan vetenskapligt stöd, stressade utredningar och testning mitt i en kris riskabla. De kan ge en karta som säger mer om metoden än om människan.
Tillsammans har vi som skriver detta närmare 50 års erfarenhet som psykologer och har mött fler livsöden än de flesta, även om det främst är människor som sökt vård eller stöd. Risken att bli felaktigt stämplad är verklig. Men hos många av dem vi mött, inte minst barn och vuxna med svåra psykiatriska problem, har problemet varit det motsatta: ingen har någonsin berättat att de har intellektuella svårigheter. De har levt med ständigt för höga krav utan att förstå varför allt varit så mycket svårare för dem. Priset har ofta blivit ångest, stress och i alltför många fall utanförskap och svår psykisk ohälsa.
Det sätter också spår i självbilden, och det börjar tidigt. Föräldrar, lärare och andra barn ger oss ord för vilka vi är och vad vi klarar, och de orden blir med tiden vårt eget narrativ. Här är vi eniga med Paulsen. Men det gäller också den som aldrig fått någon förklaring. Hon har hört att hon är dum, lat, slarvig och omöjlig, och att hon kan bara hon vill, och till slut ser hon sig själv som misslyckad och sämre än alla andra. Att inte få en bedömning innebär alltså inte att man slipper en stämpel. Man kommer att få en annan, och den kan vara hårdare.
Intelligens är en av flera faktorer som hänger samman med hur det går i utbildning och arbete. Därför behöver svårigheter upptäckas i tid. När en samlad bedömning är gjord kan det vara viktigt att våga säga att en person har utmaningar med teoretiska och abstrakta uppgifter, och att säga det med respekt. Ett sådant besked handlar om vissa förmågor, inte om vem personen är eller vad hon är värd. Att inte våga säga det kan däremot vara ett svek. Vår oro är att hela intelligensbedömningen framställs som ett godtyckligt hafsverk utifrån hur intelligens framställs i Roland Paulsens bok. Hur blir det då för dem som behöver bedömningarna, och stödet som kan följa, allra mest?
Att sluta testa skulle inte få oss att sluta bedöma varandra. Vi skulle bara bedöma varandra sämre.
Maria Bühler leg psykolog/specialist i neuropsykologi
Christine Bedinger leg psykolog/specialiast i neuropsykologi