Vad vill egentligen Johan Bengtsson..?
Johan Bengtsson är ST-läkare i psykiatri och har skrivit många debattartiklar det senaste åren. Udden tycks ständigt vara riktad mot det autistiska fungerandet. Varför vet jag inte, men jag känner trots allt ett behov av att bemöta en del av de påståenden Bengtsson kommer med i sin senaste artikel i SvD (”Autismdiagnosens uppgång blir dess fall”, 2026-02-19).
Bengtsson börjar med en snabb genomgång av vad som har sagts om orsaker till autism. Han skriver tvetydigt om det de flesta idag anser vara odiskutabelt; att autism till mycket hög grad är ärftligt (andra saker man brukar ta upp som kan påverka är infektioner under fostertiden, spontanmutationer och svåra sjukdomar eller trauman mot det lilla barnets hjärna). Bengtsson menar att vi inte kan vara säkra på att autism är ärftligt eftersom vi inte har hittat någon gen som ”ärvs från generation till generation”. Nu är ju inte jag någon genetik-forskare, men till och med jag har ändå uppfattat att det inte är så man idag bedömer om ett tillstånd är ärftligt eller inte. Genetik är oerhört komplext och ingen forskare har påstått att man skulle hitta en enskild ”autism-gen”. Tillstånd kan vara ärftliga ändå, vilket har visats i de tvillingstudier Bengtsson väljer att ifrågasätta i sin artikel.
Sen för Bengtsson fram den idag omhuldade tesen att diagnos autism sätts vidlyftigt, och att den här förmodade över-diagnosticeringen skapar mänskligt lidande. Bengtsson illustrerar sin tes med ett (1) enskilt fall där en man valde att inte skaffa barn då han fått en autism-diagnos (enligt Bengtsson ställd på tveksamma grunder). Diagnos likställs här med ökat mänskligt lidande och begränsat liv. Så kan det kanske vara på sina håll. Jag undrar dock ändå om Bengtsson träffar så många patienter där han jobbar? Om han träffar kvinnor som gått genom livet med knäckt självkänsla, upprepade depressioner, ångestbesvär och utmattningar? Kvinnor som i sitt eget huvud har känt att det är något annat. Som har läst på om autism och adhd och äntligen känt sig förstådda. Som till slut, ibland (mer och mer sällan idag tyvärr), får sina diagnoser och äntligen hittar en karta de kan navigera efter. En karta som gör tillvaron begriplig. Där man kan hitta en balans mellan vad man kan utmana sig själv kring och vad man behöver anpassningar utifrån. Jag träffar dessa patienter mest hela tiden på min mottagning. Bengtsson uttalar sig raljant om dessa patienter som kamouflerar, som att det är en nymodighet som uttråkade hemmafruar håller på med i brist på bättre.
Bengtsson lyckas också i sin artikel lyfta in en annan hypotes som ofta återkommer i debatten idag. Den om att alla dessa patienter med så kallat lindrigt lidande (egentligen personer med normal till hög begåvning som har depression/ångest/utmattning) tränger bort personer med tyngre vårdbehov. Patienterna med IF, med autism nivå 3, med psykos. Detta argument lyfts ofta som en sanning. Som att väntrummen på de psykiatriska mottagningarna tas över av alla oss normalbegåvade kvinnor med ångest och depressioner som kör ut de andra patienterna genom att slå dom i huvudet med våra Louis Vuitton-handväskor. Så här kan det så klart vara (ok, minus handväskorna då). Men jag blir ändå lite frågande inför verklighetsbeskrivningen. Stämmer den verkligen? Eller kan resursbristen inom psykiatrin (för det är ju det som det egentligen handlar om) ha att göra med ständiga omorganisationer, fritt vårdval, brist på kunskap och en organisatorisk styrning som gör att många professionella flyr? När jag började inom regionen (som då hette landsting) fanns det utmärkta specialiserade vårdenheter för utredning av små barn med autism t.ex. (nota bene också misstänkt IF och andra svåra tillstånd). Efter några år skulle hela BUP Stockholm organiseras om och de välfungerande utredningsteamen slogs sönder. En del av teamen hade byggt upp både materiell och personell kunskap som var värd flera miljoner. Poff, så var allt det borta. ”Kunskapen skulle ut i organisationen”, hette det. Hur det gick? Dåligt kan man väl säga. Vad har hänt sedan dess? Jo, efter några år insåg man att man behöver specialiserade utredningsteam, så man har börjat inrätta sådana igen. Vad har det kostat? MASSVIS!! En annan sak man bör komma ihåg är att autister (inte minst de med IF) länge har nekats psykiatrisk vård överhuvudtaget, för det finns inga psykiatriska behandlingsmoduler som är utprövade för autister. De senaste åren har det börjat hända en del, och Socialstyrelsen har t.ex. uppmärksammat behovet av att barn och unga med autism och ångest bör kunna erbjudas behandling för detta. Men det är bara de senaste åren som psykiatrin liksom har upptäckt att autister också har behov av psykiatrisk behandling (innan var det habiliteringen som gällde, och där bedrivs inte behandling av psykiatriska tillstånd, oavsett vårdbehov.. just saying..). Så kan det vi ser idag, där många upplever att patienter med omfattande funktionsnedsättningar inte får den vård och det stöd dom behöver, kanske mer handla om att psykiatrin har varit riktigt jäkla kass på att organisera sig på ett sätt som gör att professionella vill jobba kvar, samt att kunskapen om behandling tidigare helt enkelt inte har funnits? Blir det då inte både oärligt och orättvist att liksom lägga skulden på de patienter med normal till hög begåvning men med en hel massa psykiskt lidande, som numera är pålästa och vet sina rättigheter? Dessa patienter har ju alltid funnits. Förr i tiden kallades nog några av dessa patienter för SVBK i läkares journaler. SVBK stod för Sveda Värk och Bränn Kärringar. Kvinnor, kanske i medelåldern, med ett stort lidande som ofta avfärdades som hypokondriker. Nu raljeras det istället över dessa kvinnor utifrån ett antagande om att man hittar på sina svårigheter, hittar på sina egna diagnoser. ”Kamouflerar”, sagt med STORA citationstecken. Vi känner igen det, eller hur?
Jag förstår att det är lockande att dra svepande generaliseringar utifrån en livaktig debatt om autism och att nya grupper i samhället gör sina röster hörda. Men det är viktigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Den beskrivning Johan Bengtsson målar upp kan vara långt från sanningen.