Lågaffektivt förhållningssätt är lämpligt att använda vid olika former av problemskapande beteende. Detta kan innebära barn som slåss, skriker, springer iväg, vägrar göra som han/hon blir tillsagd osv. osv. I förskolan är problemskapande beteende ganska vanligt, något man behöver hantera och arbeta kring nästan varje dag. Små barn har av naturen mer outvecklade strategier vid motgångar, och i princip alla barn genomgår en period när man kanske t.ex. slänger sig på golvet i affären om man inte får den där glassen man vill ha eller liknande. Ju äldre barn blir så brukar utvecklingen vara så att barnet tillägnar sig språket, lär sig vänta, kan skjuta upp belöningar osv. Då blir inte behovet lika stort av att slänga sig på marken för att visa hur ledsen man är över att inte få den där glassen.
För en grupp barn, cirka 10%, sker inte den där utvecklingen lika fort, eller på samma sätt som för den stora gruppen barn. En del barn kommer alltid behöva mer hjälp i att hantera motgångar, klara av förändringar, hejda sina impulser osv. Man kan säga att de här barnen har lite fler, eller mer tydliga, sårbarheter än de övriga 90%. En viktig utgångspunkt när man arbetar utifrån det lågaffektiva förhållningssättet är att barn från början föds med olika styrkor och svagheter, som senare påverkar barnets utveckling och behov av stöd. Olika barn föds med olika hjärnor. En del föds med hjärnor som snabbt lär sig, är snabb på att korrekt tolka sociala koder, klarar av att vänta på sin tur osv. En del andra föds med hjärnor som kräver längre tid vid inlärning, behöver mycket stöd för att förstå sociala koder och har jättesvårt med att vänta. Har man en hjärna som har svårt att tolka sociala koder, behöver tid vid inlärningen och dessutom har svårt att vänta blir många moment under en vanlig dag i förskolan krävande och utmanande på ett helt annat sätt än om man har den där hjärnan som från början har fått mer ”gratis”. En samling där barnet måste sitta still, vänta på sin tur innan hen får prata och dessutom kanske ska lära sig något om årets månader eller liknande kan skapa stor frustration, otålighet och, i värsta fall, känsla av misslyckande. I sådana situationer är kanske det bästa barnet kan komma på att gå iväg från samlingen (för att få röra på sig), börja prata med den som sitter bredvid (så att hen får lite hjälp att förstå), eller något annat. För barnet är det här i just den stunden en bra lösning på ett svårt problem. Barnet kommer ifrån känslan av frustration, otålighet och misslyckande. För omgivningen däremot, blir ju beteendet problematiskt. Barnets beteende stör de andra, stör den uppgjorda dagordningen osv. Beteendet blir problemskapande.
När man arbetar utifrån det lågaffektiva förhållningssättet är man inte så intresserad av själva beteendet i sig. Man tror inte att lösningen finns i att försöka korrigera/uppfostra eller modifiera beteendet i sig. Man tänker mer att beteendet är ett uttryck för något annat, och det är det där andra som du som personal behöver förstå för att hjälpa barnet på bästa sätt. I exemplet ovan fokuserar man därför inte på ATT Josefin just nu går iväg från samlingen, utan istället på VARFÖR gick Josefin iväg från samlingen. Grundtanken är att om vi förstår vad det är som gör att Josefin går iväg från samlingen kan vi vuxna runt Josefin anpassa omgivningen och sänka kraven så att Josefin kan delta på samlingen.
Nu är det ju inte helt lätt att alltid förstå vad det är som utlöser ett beteende i given stund. Barnet kan t.ex. ganska sällan själv förklara vad som händer, på grund av bristande språk, bristande förmåga att se samband eller någon annan form av sårbarhet. Då är det viktigt att som personal arbeta med något som kallas händelseanalys. I en händelseanalys försöker man kartlägga situationen för att förstå den bättre genom att ställa ett antal frågor. Frågorna kan t.ex. handla om 1) är det något i miljön som blir jobbigt för Josefin (starka lampor i taket, hög ljudnivå, jobbigt att sitta på visst sorts underlag), 2) var det något i själva samlingen som blev för svårt för Josefin (har hon svårt att lyssna länge, pratade pedagogen om saker Josefin inte har lärt sig än osv), 3) var det något som hände med något av de andra barnen, 4) kan något ha hänt innan som gjorde att Josefin var extra trött (sovit dåligt natten innan, inte ätit frukost, förkyld osv). Ofta vet man bäst i sin egen verksamhet vilka frågor som är mest relevanta att svara på. Poängen är att ställa frågor som ringar in omgivande faktorer som kan ha lett till att kraven upplevdes för höga just nu, av just den här individen.
När man har ringat in de här omgivande faktorerna börjar nästa fas, nämligen att anpassa omgivningen, sänka kraven, och se om det har någon effekt. Om det problemskapande beteendet minskar, då vet man att anpassningarna är rätt, annars får man fortsätta att leta efter det som blir svårt för just det här barnet.
Det är viktigt att låta händelseanalysen ta tid, och försöka vara så metodisk det går. Arbetet kräver tid, och att man sitter ner med sina kollegor för att tillsammans reflektera och fundera över det aktuella barnet.