Läkaren skriker i örat på mig ”allt är ångest, Maria, ångest!”. Jag tystnar. ”Menar du att nästa gång min dotter säger att hon har svårt att andas, då ska jag bara tänka ångest?”, frågar jag. ”Ja”, svarar läkaren. Så gick det till när det blev officiellt att min dotter har ångest. Då hade vi varit på otaliga läkarundersökningar, för otaliga diffusa kroppsliga symtom. Kroppsliga symtom man som förälder har svårt att negligera. Ont i hjärtat. Svårt att andas. Ont i lungorna. Osv. Ofta inte bara beskrivningar av symtom, utan högst påtagliga symtom som syntes. Som gjorde att vi blev intagna på närakuter av oroliga sjuksköterskor och läkare. Som gjorde att min dotter fick genomgå en uppsjö medicinska undersökningar. Jag började efter ett tag själv undra varför ingen som träffade oss stannade upp och ställde en fråga. Undrade varför vi besökte närakuter/akuter så ofta. De flesta medicinska undersökningar visade ju inget. Men ingen frågade, ingen kopplade ihop. Tills den där läkaren skrek ”allt är ångest” i örat på mig. Då hade jag krävt ytterligare en undersökning för att få nåt svar på vad som var fel. Man kan säkert avfärda mig som en allt för orolig mamma, men vilken förälder vill chansa på andningssvårigheter? Jag klarade inte det.
Ångest behandlas stymoderligt och slarvigt upplever jag. Antingen ser man bara en kropp som undersöks med EKG, blodprover och ibland röntgen. Eller så är allt bara ångest. I min värld, den psykologiska, kan man ibland få intryck av att allt är ångest. Det finns en bred palett av ångestdiagnoser att ställa. Generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom, fobier, separationsångest osv osv. När man läser böcker om problem hos barn och unga kan man i vissa fall få för sig att allt handlar om ångest. Helt plötsligt är kroppen borta (den finns med i ångestuttrycken, men ganska lite i det som handlar om uppkomst av ångest), och hjärnan syns nästan inte till alls. Ibland står det en rad om att adhd är en vanlig samtida diagnos, lite mer sällan att även autism är vanligt förekommande samtidigt med ångest (läser man studier om autism kan man omvänt läsa att mer än 50% av de med autism uppfyller kriterier för en samtida ångestidiagnos). Det står dock sällan så mycket om kopplingen mellan hjärna och ångest. Ofta verkar man utgå från att alla med ångest har en så kallad neurotypisk hjärna. Alltså en hjärna som funkar som den gör för majoriteten av människor, utan kognitiva funktionsnedsättningar. Ångestbehandling går ut på att man behöver utsätta sig för det som väcker ångesten, slarvigt sammanfattat. Ångestsyndrom har uppstått när något har tagit överdrivna proportioner och man t.ex. funderar så mycket på om man är ren om sina händer att man måste tvätta sig om och om och om igen. Annars får man ångest. Ångestbehandling med exponering (att gradvis utsätta sig för ångesten) har högt evidensvärde och har gett många patienter med svåra ångesttillstånd livet tillbaka. Det funkar. För de flesta med neurotypiska hjärnor, och om man korrekt har identifierat vilken ångest det handlar om, kanske vi ska tillägga.
Ångestbegreppet har fått breda ut sig så mycket, att det ibland blir förklaringen på allt. Och då blir exponering förstahandsvalet lite för fort ibland. Det här sker tyvärr alldeles för ofta när det gäller elever med problematisk skolfrånvaro. Att ha svårt att lämna hemmet och ta sig till skolan kan tolkas som separationsångest. Det kan tolkas som social fobi. Det kan tolkas som generaliserat ångestsyndrom. I alla fall är exponering ofta en del av rekommenderad behandling. Att utsätta sig för det som väcker ångest. Då blir tanken ofta att eleven måste ta sig till skolan, kanske i små steg, men i alla fall ta sig till skolan. För att övervinna sin ångest och uppleva den belönande känslan av att ha bemästrat ångestspöket. Detta funkar om det handlar om ångest över att lämna föräldrar, eller om det handlar om ångest inför att bli observerad (social fobi) eller någon annan ångestproblematik. Men om det handlar om utmattning inför en situation som är övermäktig? Dit jag som elev kanske har gått länge, fast jag ständigt har ont i magen över att vara där. För jag förstår inte vad som förväntas av mig, jag vet inte var jag ska ta vägen på rasten, jag förstår inte de sociala koderna, och alla sinnesintryck gör mig så trött. Så här är det för många av de elever med autism som inte orkar gå till skolan och utvecklar långvarig skolfrånvaro. Dessa elever har oftast någon form av ångestproblematik, men ångest som handlar om att tillvaron är för svår, att man inte får ihop sin tillvaro. Det är något helt annat än de ångestdiagnoser vi hittills pratat om. Det liknar mer utmattning än ångest inför något obehagligt. Och vid utmattning är exponering inte det första vi ska ta till. Vid utmattning behöver man få vila, hämta hem sig själv, komma ikapp. Och få en anpassad tillvaro att komma tillbaka till. Brist på anpassningar kan vi aldrig exponera bort hos den enskilde individen. Då är risken stor att vi istället medverkar till vad som kan upplevas som ett övergrepp.
Vid autism kanske vi överlag måste prata om en särskild sorts ångest. Den autistiska ångesten. Det finns en del studier som menar att vi bör prata om autismspecifik ångest[1]. Där ångest uppstår till följd av kärnsymtomen vid autism; att inte förstå sociala koder, att ha stort behov av förutsägbarhet och ”insistance of sameness”, att vara känslig för de flesta sinnesintryck. En autistisk hjärna processar information på ett annat sätt än en neurotypisk hjärna, och då måste vi också ha kunskap om hur den autistiska hjärnan funkar för att förstå den autistiska ångesten. Och anpassa våra behandlingar utifrån denna kunskap. Som läget ser ut idag är det fortfarande långt kvar tills kunskapen om autism fullt ut möter kunskapen som finns inom ångestbehandling.
Även vid adhd har man en hjärna som fungerar annorlunda än en neurotypisk hjärna. Vid adhd har men en hjärna som är snabb, skiftar fort mellan olika känslor, associerar fritt och ibland halsbrytande. Ångest är vanligt vid adhd, och också här behöver vi förstå vad det innebär att ha adhd och ångest. Behandling måste anpassas så att den passar också en adhd-hjärna.
Jag tror att vi är på väg mot en större förståelse av att våra hjärnor är olika, och att detta spelar roll. Fortfarande saknar jag dock oftast en nyansering av ångestbegreppet. Vi är fortfarande lite för mycket fast i att ”inget är ångest”, eller ”allt är ångest”. Kropp och hjärna hänger ihop, och det är dags att verkligen visa detta genom att bli noggrannare när vi pratar om ångest. Vi behöver kanske prata om den autistiska ångesten, adhd-ångest osv. Och vara nyfikna på hur ångest ter sig i en autistisk hjärna, eller en adhd-hjärna. Då kanske verkligen många patienter som söker vård skulle få hjälp. På riktigt.
P.S. Min dotter fick hjälp till slut. Av någon som kan både hur hjärnan funkar och hur ångest funkar. D.S.
[1] Derek, S., m.fl. Association of Amygdala Development With Different Forms of Anxiety in Autism SpectrumDisorder, https://doi.org/10.1016/j.biopsych.2022.01.016