Skolan har inte ens startat runt om i Sverige innan debatten om behovet av disciplinära åtgärder och våldsanvändning från vuxnas sida är igång. På ledarplats i DN 9/8-2019 skriver Lisa Magnusson med udden riktad mot barn- och elevombudet (BEO) om hur vuxna i skolan ska ha rätt att ”ta hårt i armen” på elever som inte sköter sig. Magnusson går igenom olika rättsfall som varit uppe till prövning av tingsrätt respektive skolinspektionen. Det har handlat om lärare som fysiskt har lyft bort en elev i högstadiet som inte ville flytta på sig, vuxna som har hållit fast elever, vuxna som har placerat ett barn på en hatthylla med mera. Tingsrätt har friat i dessa fall, men BEO vill driva ärendet vidare utifrån åsikten att det är en kränkning att utföra dessa handlingar mot barn och unga. Magnusson uttrycker noll förståelse för BEO:s arbete i dessa frågor och menar att de vuxna i samtliga fall har haft rätt att göra på dessa sätt. Magnusson skriver ”Jag tror helt ärligt att det inte finns en enda vuxen människa som har att göra med barn och som skulle säga att läraren handlade fel. Man får inte förnedra barn, och inte använda våld mot dem. Däremot måste man kunna bli handfast ibland. Det är självklart. Tingsrätten friade därför. Hovrätten likaså.”
Den åsikt Magnusson framför med meningen ”man måste kunna bli handfast ibland” är väldigt olycklig och till och med farlig anser jag. Vi har inte behov av fler vuxna som uppmuntrar till hårdhänthet, till våld mot barn. Olika undersökningar visar med jämna mellanrum på den risk framförallt barn med olika funktionsnedsättningar löper för att bli utsatta både psykiskt och fysiskt av vuxna i skolan (se bland annat rapporten ”Välkommen till verkligheten” utgiven av Barnombudsmannen 2015). Att som elev bli fasthållen, utlyft, lagd på en hatthylla (!) är upplevelser som sätter sig i minnet. Det skadar tilliten och har potential att skapa trauman hos barn och unga. Nästan alltid är det de mest utsatta eleverna, de som redan har många skolmisslyckanden och dålig självkänsla i bagaget som hamnar i dessa situationer. Det är inte vilka barn som helst. De är barnen som allra mest behöver pålitliga, kloka vuxna runt sig.
Magnusson fortsätter sedan sin krönika genom att bli en talesperson för barn och beskriva vad som är rätt för barn. Magnusson menar att BEO inte vet vad som är rätt för barn när de hävdar barnets rätt att få ersättning för kränkningar i dessa fall. Magnusson skriver: ”Men det är tvärtom ungars uppgift att göra fel, att testa gränser. Som att försöka demonstrera makt över lärare och skolkamrater genom att blockera en rasthall, till exempel. Vuxenvärldens uppgift är i sin tur att bekräfta att ja, här gick verkligen gränsen. Nej, det är inte du som bestämmer. Det är jag.”
Jag håller helt med om att en viktig uppgift för barn och unga är att testa gränser, att liksom pröva sig mot vuxenvärlden. Jag lever med tonåringar hemma, och tro mig, det testas gränser. När det gäller vad som är verksamt går dock mina och Magnussons åsikter helt isär. Jag skulle aldrig få för mig att hålla fast, lyfta ut, eller lägga något barn hemma på hatthyllan. Det får jag inte heller. I föräldrabalken, kap 6 §1 står det så här: ”Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.” Någon liknande formulering saknas dock helt i den delen av lagen som styr skolans värld. I skollagen kap 5 §6 står det så här: ”Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.” Det är en väldigt olycklig och svepande formulering som lämnar fältet öppet för att tillämpa fysiskt våld mot barn och unga. Vad är egentligen ”de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade”? Detta har ingen något riktigt svar på, utan prövas varje gång enligt proportionalitetsprincipen (handlingen ska stå i proportion till det inträffade). Det hade varit mycket bättre om lagtexten formulerades om en gång för alla.
Till syvende och sist handlar det dock inte bara om juridik i skolan. Vad som är lagligt att göra är en helt annan sak än vad som är lämpligt. Att hålla fast, lyfta ut och lägga någon på en hatthylla är helt kontraproduktivt om du som vuxen vill skapa en god relation, få dina elever att faktiskt lyssna på dig, på riktigt. Tro inget annat. Precis som jag som förälder aldrig får någon bra relation till mina tonåringar hemma om jag skulle hålla fast dom eller ta dom hårt i armen eller vad nu Magnusson annars rekommenderar, så funkar detta inte i skolan heller. Det som funkar är att vara tydlig, stå stadigt även när det blåser och att visa att jag som vuxen klarar av att hålla lugnet. Sen blir man så klart arg, jättearg ibland (det blir jag hemma, jag erkänner). Men vi agerar inte på vår ilska. Vad är vi för förebilder om vi gör det? Hur ska vi då kunna få eleverna att lära sig andra strategier än att puckla på varandra? Nej, att ta den lates väg och tillämpa våld är inget professionella ska hålla på med. Professionella i skolan kan bättre. Jag lovar, Lisa Magnusson.