I olika media uppmärksammas just nu Hamid Zafar som blev utnämnd till Årets svensk på en gala i slutet av januari. I DI kunde man t.ex. läsa en krönika där Hamids gärning som rektor för Sjumilaskolan i Göteborg beskrivs. Hamid har enligt krönikan vänt utvecklingen för Sjumilaskolan och skolan har gått från att vara en problemskola till att ha fått lugn och ro och förbättrade studieresultat. Det där som alla skolor önskar sig. Enligt krönikan i DI har förändringen varit som ett trollslag (ordet ”simsalabim” används faktiskt) och enligt vad som framgår väldigt enkel. Receptet? Ordningsregler, konsekvenser som svider (föräldrar till barn som orsakar skadegörelse får betala för skadegörelsen) och nolltolerans mot en väldig massa saker. Mobilförbud så klart. DI:s krönikör finner nästan inte ord när han ska beskriva sin ohöljda förtjusning över det Hamid Zafar har gjort.
Jag gläds med Hamid Zafar över att ha blivit årets svensk. Jag önskar av hela mitt hjärta att den utveckling han har åstadkommit på Sjumilaskolan ska vara grundad, långsiktig och verkligen fungera. Eleverna på Sjumilaskolan förtjänar inget mindre än en bra, trygg skola där förutsättningarna för att lära sig är optimala. Men någonstans i mitt inre gnager en liten röst som säger ”om det bara vore så enkelt”. Ibland önskar jag till och med att det vore så enkelt att det bara var att införa en massa ordningsregler, sno alla telefoner av eleverna och säga att på den här skolan svär vi inte, vi är snälla mot varandra, och om någon slåss så blir det kännbara konsekvenser. Men så kan jag inte sluta tänka på Lovaas-metoden, som den växte fram på 60-talet. I boken Neurotribes (Silberman, S.) beskrivs hur beteendevetaren Ole Lovaas försökte få barn och unga med svår autism och IF (utvecklingsstörning) att sluta med självskadebeteende eller annan typ av beteendeproblem. Lovaas försökte en väldig massa saker, men så en dag insåg han att när han slog en flicka med svårt självskadebeteende så slutade hon faktiskt plötsligt. Att ha en metod som bygger på att man slår sina patienter var ju inte så lätt att marknadsföra, istället döpte Lovaas om det han gjorde till att prata om vikten av aversiva konsekvenser för att få bukt med problembeteende. I namn av vetenskap begicks sedan otaliga övergrepp på funktionsnedsatta barn och unga för att få dom att sluta med sina problembeteende. Helt enkelt genom att försöka skrämma dom till att sluta. Ganska snart insåg man att detta inte långsiktigt var någon bra metod, skrämda individer har liksom ganska dålig förmåga att lära sig och förändra sina beteenden, så numera används inte aversiva konsekvenser längre av någon som vill kalla sig beteendevetare. Men konsekvenser och hot tycks väldigt populärt i skoldebatten idag. Det är ordningsregler, konsekvenstrappor, användande av de disciplinära åtgärder som återfinns i Skollagen kapitel 5. Och detta ska liksom lösa allt.
Och jag tänker att tiden har sprungit förbi denna människosyn. Denna människosyn fungerade kanske på 50-talet, när vi hade ett helt annat samhälle och en helt annan skola. En skola som byggde på lydnad. Där aga var tillåtet, både i hem och skola. För man trodde på aversiva konsekvenser som en bra metod för att förändra människor. Idag har vi ett helt annat samhälle och en helt annan skola. I skollagen kapitel 1: §4 kan man läsa att ”Utbildningen ska [..] förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” De mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingarna alltså. Det är inga små saker som våra elever ska lära sig genom att gå minst 10 år i skolan. Vad ingår i att förmedla grundläggande demokratiska värderingar? Ja, det är väl typ att lära elever vikten av att lyssna på varandra, respektera att man får tycka olika och att lösningar finns i samtal, diskussion och gammalt hederligt förhandlande. Hur kan elever lära sig detta om det dom får sig till livs från skolan är att här bestämmer vi vuxna, vi tar dina saker och gör du något dumt får dina föräldrar betala för det? Jag tycker det rimmar väldigt illa med de grundläggande demokratiska värderingarna faktiskt. Jag tror tyvärr att det är mycket, mycket svårare än så. För att vi ska fostra fritänkande, demokratiskt sinnade barn och unga så måste vi orka involvera de unga. Vi måste orka förhandla. Vi måste lyssna på vad eleverna själva tycker är bra lösningar. Jag är av djupet av mitt hjärta övertygad om att det inte finns några elever som gillar skolor där alla skriker hora till varandra, där ingen lyssnar på läraren och där det är skadegörelse i korridoren. Alla elever vill kunna vara stolta över sin skola. Alla elever vill lära sig, på sitt unika sätt. Men ibland är lösningarna komplexa och svåra, av många anledningar. Att då tro att lösningen finns i mera ordningsregler och konsekvenser tror jag är ett djupt misstag. Det har förresten talats en del om någon slags omvänd diskriminering i debatten kring Sjumilaskolan. Att svennar inte vågar ta i med hårdhandskar för att det är många invandrarungdomar som går på Sjumilaskolan. Jag kan tycka det är minst lika diskriminerande att hävda behov av hårda ordningsregler och konsekvenser just för att det är en skola med högre andel invandrarelever. Skulle inte elever med annan etnisk bakgrund ha lika mycket behov av att få bli lyssnade på, diskutera gemensamma lösningar på gemensamma problem och så vidare? Det om något tycker jag är diskriminering av en hel grupp elever.
Jag avslutar med några ord Bo Hejlskov brukar säga. När jag hörde honom säga det där först så tänkte jag ”vad pratar du om..?”. Men ju mer jag jobbar med barn och unga och ju äldre min egen dotter blir så inser jag mer och mer hur rätt han har. Bo brukar säga att vi inte vill ha lydiga barn. Vi vill ha hänsynsfulla, omtänksamma, starka barn med huvudet fulla av egna tankar och åsikter. Men vi vill inte ha lydiga barn som säger ja och amen till vilka tokiga idéer som helst. Den varianten har historien med skrämmande tydlighet visat faran med. Då ska vi inte heller skapa skolor som fostrar till lydnad och undergivenhet. Vi ska ha skolor som hyllar de demokratiska ideal varpå vårt samhälle vilar!