Jag vet inte vad som håller på att hända i debatten om den svenska skolan, men helt klart verkar det som att det just nu pågår en inofficiell tävlan i att vara ”hårdast” och ”tuffast”. Nu senast i DN 18/3-19 där man på ledarplats kan läsa om hur DN tycker att man ska åtgärda ”stöket” i skolan. I svepande ordalag beskriver DN först att ”den lärare som ser till att faktiskt också upprätthålla tryggheten och arbetsron riskerar att råka illa ut”. DN tycks här vilja piska upp en stämning av att det råder kaos och krig i den svenska skolan, och att lärare som vill att det ska vara lugnt blir motarbetade av diverse myndigheter och organ (i ledaren pekas barn- och elevombudet ut som en motverkande kraft). Bara några små korrigeringar. Det råder inte kaos och krig i svenska skolor. De flesta lärare är väldigt duktiga på att upprätthålla studiero i sina klassrum. Det ingår liksom i det pedagogiska hantverket.
Sedan går dock DN över till att rekommendera hur lärare bör utöva sin profession, i de fall elever stör eller bråkar. DN skriver ”i vissa situationer måste läraren helt enkelt få bli fysiskt auktoritär. De måste bestämt kunna fösa ut barn som inte respekterar att klassrummet är en plats för undervisning”. Jag känner mig djupt skeptisk till att lärare ute i våra skolor faktiskt känner sig hjälpta eller uppmuntrade av att DN:s rekommendationer, men i de fall några lärare ändå tycker att detta låter som ett klokt förslag blir jag verkligen orolig. Mest för våra elever runt om i skolorna i Sverige, men faktiskt också för lärarna själva. Vi tar det i turordning.
När det gäller min oro för eleverna vill jag damma av en rapport från barnombudsmannen som kom ut 2015; Välkommen till verkligheten. I denna rapport går barnombudsmannen igenom en hel del fakta och inifrånupplevelser från elever i Sveriges skolor av att ha blivit kränkt, mobbad, trakasserad med mera. I rapporten framkommer att barn med funktionsnedsättning är extra utsatta för att bli mobbad av andra elever, men, och detta är viktigt, även att bli kränkta och utsatta för våld av personal i skolan. Riktigt utsatta är barn med mer osynliga funktionsnedsättningar, som autism, ADHD osv. Denna grupp är starkt överrepresenterad när det gäller att hamna i situationer som kan sluta med fasthållningar, nedläggningar i marken, inlåsningar i olika rum osv. Jag misstänker att det är några av dessa situationer som bland annat DN nu uppmärksammar när man svepande pratar om ”stök” i skolan. Många av dessa elever lever varje dag i en verklighet där kraven på vad de ska klara av vida överstiger den egna förmågan. De flesta av dessa elever går omkring med konstant hög stress för att så mycket i tillvaron är för svårt för dom.
Som av en händelse publicerar SvD samma dag (18/3) en artikel där skolinspektionens chef Helèn Ängmo uttalar sig om att antalet skolor med allvarliga brister ökar. Främst handlar bristerna om arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Alltså det arbete som ska se till att alla elever, även de med funktionsnedsättningar, ska kunna tillgodogöra sig undervisningen och ha en skolvardag som fungerar.
Är det bara jag som ser ett samband mellan dessa brister i det viktiga förebyggande arbetet med anpassningar och särskilt stöd, och situationer som blir våldsamma i skolan? Elever som inte får rätt hjälp, som går runt med kronisk stress inför en oförståelig vardag, de kan bli utåtagerande om de hamnar i en situation som ytterligare spär på stressen. Att i en sådan situation göra som DN förespråkar, att bli ”fysiskt auktoritär” kan bli otroligt svårt och farligt. Eleven kommer att tolka varje fysiskt ingripande som ett hot och svara med att bli ännu mer utåtagerande. Situationen kan trappas upp oerhört snabbt, med resultat att eleven kan känna sig så stressad och hotad att hen upplever fara för sitt liv. Inte sällan slutar sådana situationer med att eleven upplever ingripandet som traumatiserande. Att bli fasthållen, nedlagd, inlåst när man själv är stressad och inte förstår vad som händer är oerhört läskigt och svårbegripligt. Sånt sätter spår, länge.
Att rekommendera att vara ”fysiskt auktoritär” är dessutom förenat med fara för läraren. I den situation som beskrevs ovan eskalerar det fort, och eleven kan vara så överbelastad av stress att hen inte klarar av att ta in omgivningen på ett nyanserat sätt. Läraren kanske upplever att han eller hon ”bara tog tag lite grann” i eleven, men i elevens huvud kan detta tolkas som ett angrepp mot liv och hälsa, och svaret kan bli därefter. Våldsamt. Att uppmuntra till detta tänker jag verkligen är att göra personal i våra skolor en otjänst.
Vi ska arbeta med auktoritet i våra skolor. I detta ingår att vi har vuxna som är tydliga, strukturerade och har en plan för hur man ska förebygga att vissa elever hamnar i övermäktiga situationer. Detta är något helt annat än att förespråka att vara fysisk auktoritär. Jag är övertygad om att de flesta av de som jobbar i svenska skolor önskar vara auktoritativa, inte auktoritära. Det auktoritära ledarskapet hör till historien.
Sedan tycker jag att vi i dessa dagar av upptrappad debatt om behov av att använda våld och tvång i våra skolor bör påminna oss om att Barnkonventionen kommer att tillhöra svensk lag från 2020. Värt att påminna sig om är Artikel 28: ”Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention”. Jag tror vi slutar så!