Kära förälder!
Jag ser då och då inlägg i mitt flöde som handlar om frustration inför psykologer och andra behandlare som försöker lära ut andningsteknik och avslappning till slutkörda föräldrar. Nästan alltid föräldrar till barn med npf. Jag får lite dåligt samvete när jag läser de där inläggen. För jag är ju en av de där psykologerna. Som ibland pratar om vikten av att andas med magen. Som försöker uppmuntra till återhämtning i vardagen, och annat som kanske ibland upplevs som ett hån och ett slag i ansiktet på en människa på gränsen till sammanbrott.
Jag känner behov av att förklara mig lite. Att jag pratar om andning och återhämtning innebär inte att jag inte ser allt det andra. Ett system som inte fungerar. Ett samhälle som av och till verkar riva ner istället för att bygga upp. Jag skäms när jag, efter att ha gjort en utredning av ett barn, måste säga saker som ”om ni vill ha medicin måste ni ringa x och om du mår dåligt får du vända dig till y, mår ditt barn dåligt får du istället vända dig till z”. Och så fortsätter det. ”Fick ditt barn diagnos xx – då får du ansöka om att få komma till det här stället, där kan du få gå på kurs. Fick ditt barn diagnos xq däremot, då får du ansöka om att få komma till det här stället (som också har bytt namn och uppdrag nyligen.. vad var det dom erbjöd nu igen..?). Här får du också gå på olika kurser. Behöver du ansöka om omvårdnadsbidrag? Då får du ringa försäkringskassan. Vill du ha tyngdtäcke utskrivet? Då behöver du hitta en arbetsterapeut som kan skriva ut det. Var finns det arbetsterapeuter nu igen..?”. Osv, osv i all oändlighet. Någon att bara prata med? Nej, det tror jag inte att något ställe erbjuder faktiskt. Och så har vi skolan. Detta sorgebarn (förlåt alla som jobbar i skolan!). Jag vet inte hur många föräldrar jag har träffat de senaste åren som söker upp mig för att skolan inte fungerar för deras barn. Föräldrarna söker upp mig som psykolog för att de ska få råd om hur de ska hantera en ibland helt omöjlig skolsituation. Jag skäms när jag hör en del historier som återberättas av dessa föräldrar. Om barn med svårigheter som hamnar i så svåra situationer i skolan, gång på gång på gång, att barnet får stora utbrott, börjar slåss, blir fasthållet, ivägburet osv. Vuxna som helt verkar sakna verktyg för att lugna och dämpa upphettade situationer. Som bara eldar på små människor med massvis av känslor och bristande strategier för att hantera dessa känslor. Jag skäms. Och de föräldrar jag möter är rädda att vara till besvär, vill inte vara ”den jobbiga föräldern”. Gud nej, henne eller honom läser vi ju om varje dag i media. Den föräldern vill man inte vara. Så föräldrarna söker upp mig som psykolog för att hantera all denna sorg och ilska och oro som det innebär att ha ett barn som kommer hem och berättar om ännu en situation där han eller hon har tappat kontrollen och gjort det där som han eller hon verkligen inte ville göra. Och psykologen säger att föräldern får försöka andas.
Jag skäms över detta system som inte hänger ihop, som ofta inte tycks hjälpa, mer stjälpa. Jag skäms, och jag ser allt det där andra. Men ändå pratar jag ibland om andning. Och om återhämtning i vardagen. För jag tror, nej jag vet, att när livet känns som en tornado och man känner sig som Don Quijote som slåss mot väderkvarnar, då är det ibland bara till sig själv man kan gå. Till sin kropp, till sin andning. Till dessa potenta verktyg som gör att jag som människa kan slippa ätas upp av alla de där negativa känslorna och istället få en liten, liten stund mitt i orkanen då krampen i magen släpper, då axlarna sjunker och jag kanske vågar drömma mig bort till en fjärran strand, till hängmattan i trädgården på sommaren, eller vad jag nu drömmer om. Det blir en motståndshandling tänker jag. Att inte helt kapitulera för detta splittrade, fragmentariserade system. Sen räcker det förstås inte att andas. Självklart inte. Sen behövs annat, massvis av annat. Jag önskar så att jag kunde göra mer för att bidra till ett system som jackar i, som finns tillgängligt när familjer behöver det. Men det är svårt, väldigt svårt. Under tiden, på vägen, kan andning och återhämtning faktiskt vara det som gör att man inte helt ger upp och går in i bitterheten.
Men, kära förälder, jag ser din kamp och jag delar din frustration till 100%. Kanske kan vi tillsammans ta steg framåt för att bygga ett mer sammanhållet, hjälpande system. Om vi bara andas lite på vägen, för att orka.