Så, nu har höstterminen dragit igång ordentligt för min del. Jag är ute och far och handleder personal i en väldigt massa olika verksamheter. Det är skola, LSS-boende, hvb-hem, SIS-institutioner med mera. Det är helt fantastiskt att få ta del av alla berättelser om ungdomar, vuxna och barn i dessa verksamheter, och personalens jobb att nå fram, att göra en bättre verksamhet osv. En stor del av mitt jobb när jag kommer in som handledare handlar om att göra någon form av kartläggning av individen personalen vill prata om. Enligt min erfarenhet kan man inte sätta in rätt stöd, förändra upplägg kring en individ osv, om vi inte först har någon sorts koll på vilken individ det handlar om. Min kartläggning är ganska enkel och jag brukar dela in den i rubrikerna ”Styrkor” och ”Sårbarheter”. Under styrkor kan det stå ”social, bra på att skapa kontakt”, ”duktig på datorer” eller liknande. Under sårbarheter kan det stå ”svårt att uttrycka sig verbalt”, ”svårt att se konsekvenser av sitt beteende” och så vidare. I mitt arbete utgår jag sedan från styrkorna som de byggstenar personalen har att nå fram och hitta lösningar för individen. Sårbarheterna är det vi gemensamt måste tänka kreativt kring, och försöka hitta anpassningar (och ibland kravsänkningar) för att sårbarheterna inte ska ställa till det för mycket för individen.
Det som ganska ofta slår mig är att redan vid kartläggningen kan det komma fram olika former av värdeladdade beskrivningar av individerna man jobbar med. De kan handla om beskrivningar som ”manipulativ”, ”söker uppmärksamhet”, ”lat” osv. Man kan ju tycka att detta bara är ord, och ibland uttrycker vi oss inte så där spjutspetsigt som vi kanske vill. Men min fasta övertygelse är att ord och beskrivningar styr hur vi uppfattar den vi möter. Om vi beskriver någon som manipulativ blir det ju lätt så att jag som personal blir lite extra vaksam mot den här individen. Att jag i mötet redan från början blir defensiv och misstänksam. Jag kanske börjar höra selektivt (”hen säger nog så där bara för att hen vill lura mig”), och sedan börjar jag kanske agera på min egen tolkning av det individen säger och gör. Och precis här ökar risken markant att jag som personal ska bidra till att smitta individen med oro, ilska, irritabilitet osv (för att läsa mer om det viktiga begreppet affektsmitta, klicka här). Vi är nu inne i en spiral av stegrande negativa affekter, och kanske leder detta till att individen vi vill hjälpa istället tar till problemskapande beteende för att lösa situationen. Individen känner sig kanske outtalat anklagad, blir arg och börjar skrika för att ta bort känslan av ångest, ilska, oro eller vilken känsla som nu har väckts. Situationen blir alltså snabbt mycket värre på grund av att jag som personal utgick från ett antagande om att individen framför mig agerar på ett manipulativt sätt.
Om vi börjar tänka på hur mycket våra ord och våra antaganden om andra faktiskt styr våra handlingar så börjar man snart förstå vikten av att beskriva individer utifrån icke värdeladdade, mer lösningsinriktade ord/begrepp. Jag har många gånger varit med om att bryta ner begreppet ”manipulativ” till att handla om sårbarheter som ”känslig för att andra bestämmer över hen”, ”bristande sociala färdigheter”, ”svårt att förstå verbala instruktioner” osv. Personalen kanske tycker att individen gör lite som hen vill, rätter sig efter regler ibland och ibland inte. Och så ter sig individen manipulativ. Men bakom beteendet (som ju bara är toppen på ett isberg) ligger det i 99 fall av 100 bakomliggande sårbarheter som gör att individen just nu gör på detta sätt. Och när vi som personal börjar anpassa utifrån tankar om svårigheter att förstå instruktioner, bristande sociala färdigheter, känslighet för att någon bestämmer över en, då brukar det hända positiva saker väldigt snabbt. Anpassningstänket blir basen för att få till ett gott möte med individen. Ofta blir känslan hos individen ”åh, så skönt, äntligen någon som förstår mig” när vi jobbar med anpassningar, och trygghetsskapande, positiva affekter väcks istället för negativa.
Om vi för mycket stannar i statiska begrepp som ”manipulativ” är risken stor att vi lägger över ansvaret på lösningen på individen. Att istället vara noga med att använda ord som är neutrala och ger nycklar till att förstå individen är att arbeta utifrån ansvarsprincipen, som är en av grunderna i det lågaffektiva förhållningssättet. ”Den som tar ansvar kan också påpeka”, som Bo Hejlskov Elvén ofta påpekar. Och ibland kan att ta ansvar vara att bli noggrannare i vilka ord vi använder när vi beskriver andra.