Det snurrar just nu runt ett klipp på fb som sprider som en löpeld. En begåvad skådespelerska, som enligt cv:t på fb, också har arbetat som elevassistent, gör en dräpande parodi av en lärares vardag. Enligt henne. Enligt klippet består skolan av idag av barn som beter sig som små monster och föräldrar som inte bryr sig eftersom dom hellre går på yoga eller har vinkvällar hemma. Det finns så otroligt mycket att säga om det här klippet att jag inte vet var jag ska börja. Andra debattörer har på olika håll kraftigt ifrågasatt bilden som utmålas, och inte minst vad denna grovt tillyxade bild av föräldrar leder till. Behöver vi verkligen ännu en tyckare som sparkar på gruppen föräldrar? Som att denna grupp är en egen folkart som kan beskådas på zoo och gärna göras till åtlöje...? Nej, även om jag kan uppskatta välgjord humor och gillar skådespelerskan så blir jag faktiskt mest trött över ännu ett sånt här "sparka-på-föräldrar-som-redan-ligger-ner-inlägg". Det som dock gjorde att jag hajade till, och faktiskt blev riktigt irriterad var att kvinnan i klippet gör parodi av att "man ju inte ens får ta i barn längre, nej det är ju misshandel". Hon ironiserar alltså här över fenomenet att alldeles för många barn i våra skolor allt för ofta hamnar i situationer som för dom upplevs hotfulla och läskiga. Vuxna som tar hårt i dom, drar dom i armarna, eller håller fast. Jag tänker vara snäll och utgå från att skådespelerskan i klippet inte känner till hur pass stort och utbrett detta problem är, men tänker att lite realitetsanpassning kan vara på sin plats. För er som vill hålla er till verkligheten: fasthållning av barn och elever förekommer oftare än vi tror och är ett stort problem i våra skolor. Fasthållningar och andra fysiska interventioner sätter ofta djupa spår i elevers liv och kan bli traumatiserande. För er som är skeptiska uppmuntrar jag er att läsa om min kollega Stefan Boström som gjorde en undersökning i skolorna i Uppsala. I denna undersökning framkom att 86% av elevassistenterna hade varit med om att hålla fast elever. 86%! Det är en ruskigt hög siffra. För er som kanske tänker att det inte är så farligt att hålla fast en elev så uppmuntrar jag er att ta del av modiga Oskar (som egentligen heter något annat) som berättar om hur det påverkade honom att gång på gång på gång bli fasthållen av skolpersonal. Tidigare BO Fredrik Malmgren lyfte i sin rapport ”Välkommen till verkligeheten” fram det faktum att barn med funktionsnedsättning löper ökad risk att bli utsatta för fysiska kränkningar av personal. Fasthållningar och andra fysiska interventioner som att bli dragen i armarna, osv. sätter djupa spår i elevers liv. Detta är ett reellt och omfattande problem som jag tycker att det är djupt problematisk att ironisera om. Nej, det är ingen bra idé att ta i elever som är uppe i affekt. Ja, vi måste kunna kräva av pedagoger och skolpersonal att dom har metoder och organisationer som kan erbjuda andra insatser än fasthållningar eller annat liknande. Det här är 2018. Skolan är vår framtid. Vi kan ställa krav på att personalen i våra skolor ska kunna hantera barn och unga som hamnar i konflikt med varandra och som går upp i affekt. Annars ska man nog inte arbeta skolans värld.