Tunnelbanan i Stockholm är en utmärkt plats för att göra lite förstulna observationer av föräldra-barn-interaktioner. Igår kom det in en mamma med ett litet barn i vagn i min tunnelbanevagn när jag var på väg hem från jobbet. Barnet kanske var 1½-2 år gammalt. Barnet ville inte sitta i vagnen, utan hade fått syn på nåt kul som skulle undersökas. Mamman sa till barnet ”nu vill jag att du sitter ner i vagnen”. Jag tänkte i mitt stilla sinne ”undrar om den där verbala instruktionen räcker..?”. Men man vet aldrig. Barn är så himla olika. I min närhet finns det en liten tjej som alltid direkt har avbrutit sina aktiviteter om mamma eller pappa sagt ”nej” tillräckligt tydligt. Och så finns det andra i min närhet som verkligen aldrig har avbrutit nåt spännande för att någon vuxen säger nej. Barn är olika helt enkelt. Tillbaka till tunnelbanan. Jag väntade med spänning på hur det skulle gå för barnet i vagnen, och för mamman. Först satte sig barnet ner igen, och verkade ganska nöjt med det. Men så var det den spännande saken som skulle undersökas. Barnet försökte häva sig upp ur vagnen igen. Mamma sa åter nej. Så höll dom på ett litet tag. Tills barnet till slut började skrika, högt och bestämt. Och då var det ju inte så mycket annat att göra än att låta barnet få resa sig upp i vagnen och undersöka det spännande föremålet som hängde och dinglade framför barnets ögon.
Den här situationen fick mig att tänka på en diskussion jag ofta hamnar i när jag är ute och pratar med/handleder personal i olika verksamheter. Diskussionen om huruvida det ibland är fel att ”ge efter” när elever/barn inte vill göra olika saker. Det finns en stor rädsla bland vuxna som arbetar med barn/unga för att man gör fel om man inte ”markerar”, eller visar ”vem som bestämmer”. Ibland gör den där rädslan att vuxna gör saker som man inte alls bör göra mot barn/elever. Som att tvinga iväg någon på en utflykt fast man kanske med magkänslan redan vet att det inte kommer funka idag, för eleven har en tuff dag och är redan på morgonen arg och ledsen. Eller att höja rösten och skrika på en hel klass, för att dom inte är tysta. Jag kan uppleva att detta beteende, som allt för ofta sker, sanktioneras utifrån ett synsätt där detta agerande upplevs vara ”tydlighet”, ”gränssättande” osv.
Och då tänker jag på Bo Hejlskov Elvéns senaste bok ”Barn som bråkar”, där Bo så klokt skriver om skillnaden mellan struktur och kontroll. Dessa två begrepp blandas allt för ofta ihop skriver han, och det många vuxna sysslar med är att försöka kontrollera barn/elever. Kontroll har man i forskning sett inte är nåt som barn utvecklas väl av, utan istället riskerar allt för hård kontroll att skapa mer motstånd, mer problemskapande beteende. Struktur mår däremot alla väl av, och det är detta vi bör jobba med i skolor och andra verksamheter som kommer i kontakt med barn och unga. Struktur innebär förutsägbarhet och tydlighet i vad som förväntas. Men det innebär inte att alltid per definition hävda sin egen rätt eller genomdriva förslag/idéer som går helt på tvärs vad som fungerar för den enskilde eleven just nu, just idag. I en strukturerad miljö kan man som vuxen tillåta sig att säga ja istället för nej, man kan tillåta sig att eleven ”får sin vilja igenom”, för man har målet någon annanstans än i maktkampen kring vem som bestämmer. Målet är ju att långsiktigt lära elever färdigheter, få dom att känna förtroende för sin omgivning, få eleverna att växa och utvecklas. Och då är det struktur snarare än kontroll vi ska hålla på med.
Sen, för att återknyta till situationen på tunnelbanan, tänker jag att det alltid finns ett väldigt enkelt svar på den där stora frågan om ”var ska jag sätta gränsen, när blir jag för eftergiven?”. Barnet/eleven kommer att visa dig vad som är rätt eller fel, precis som den där lilla 1½-åringen på tunnelbanan gjorde. När ett barn/en elev börjar sparka/slåss/spotta/kasta möbler/skada sig själv, då vet vi att vårt agerande blev fel och att vi kanske satte en helt onödig gräns som just nu blev för mycket för eleven. Så enkelt är det tänker jag. Elever som känner sig respekterade, som förstår vad som förväntas av dom och som har en känsla av sammanhang (KASAM) har inte behov av att sparka/slåss/spotta/kasta möbler osv. Precis som det lilla barnet i vagnen direkt slutade att skrika när hon fick stå upp och undersöka det hon ville undersöka. Svårare än så är det inte.