Så här några veckor in på min semester så börjar jag i mitt huvud summera min senaste termin. Jag har varit ute i väldigt många verksamheter och haft många möten med skolpersonal, skolledare och föräldrar. Och efter den här terminen så är det ett citat som snurrar runt i mitt huvud, nämligen Pippi Långstrumps ”om man är stark måste man också vara snäll”.
Jag tänker att vi som jobbar i skolan ibland glömmer bort att vi är starka. Eller med andra ord att vi har makt. Makt är ju ett lite fult ord, kan jag uppleva ibland. Vi vil inte säga att vi har makt, för då kanske vi tror att vi är förmer än andra? Kanske är det jantelagen som spökar? Jag vet inte, jag vet bara att det är sällan som vi som jobbar i skolan pratar om makt. Men visst har vi ganska mycket makt? Makt i egenskap av att vara vuxen. Makt i egenskap av att inneha ett jobb som ger oss vissa befogenheter. Makt i egenskap av att ha en utbildning som ger vissa verktyg, vissa nycklar. Makt över språket inte minst kanske. Ofta kan vi som jobbar i skolan ganska svåra, abstrakta, teoretiska ord, som lätt leder till att man får ett maktövertag. Och jag tänker att många av oss har makt i egenskap av att kanske ha gillat att gå i skolan, att fatta hur systemet funkar. Själv var jag ett barn som älskade skolan, satt längst fram och tidigt insåg att när jag ställer frågor så blir min lärare jätteglad och ger mig mer uppmärksamhet. Det där har varit väldigt användbart i mitt liv. Jag har tillägnat mig språk, verktyg, nycklar för att navigera mig fram till där jag är idag.
Ibland tänker jag att vi som jobbar i skolan skulle behöva prata mycket mer om hur det är att ha andra erfarenheter. Av att ha avskytt skolan kanske. Av att ha känt sig dum under 9 långa år. Av att ha varit mobbad av jämnåriga kanske. Osv. Ganska ofta tänker jag att det är sådana erfarenheter många av dagens föräldrar sitter med när de kommer till möten på skolan. Kanske ditkallade för att ens barn har gjort något barnet inte borde göra. Eller så går det inte bra i skolan. Eller så är barnet utsatt av andra barn. Det är ju en hel del som händer under ett läsår. Barn bråkar, barn klarar inte skoluppgifterna, barn utsätter varandra. Det blir många möten under ett läsår. Och när jag summerar min senaste termin i skolans värld så tänker jag att många av de där mötena kanske hade kunnat bli lite lättare, lite bättre om vi i skolan förstår hur mycket makt vi sitter på. Hur kanske skräckinjagande vi kan te oss för en del föräldrar. Kanske är uppställningen rektor, skolpsykolog, skolsköterska, två mentorer. Och två (eller en) föräldrar. Så mycket samlad akademisk utbildning, så många svåra ord, så många oskrivna lagar om hur man bör bete sig. Så mycket samlad makt.
Och har man makt, eller är ”stark”, då måste man vara snäll. Det förstod Pippi, och så enkelt är det tänker jag rätt ofta. Om vi som besitter makt, eller ”styrka”, från början förstod att vi kanske möter rädda föräldrar som känner sig i underläge tror jag att många av oss skulle agera på ett annat sätt än vi gör ibland. Vi kanske skulle prata mindre själva. Använda färre krångliga ord. Inte prata alls om skolans ekonomi (gör inte det snälla..!). Vi kanske skulle använda mindre värdeladdade ord (”bristande motivation”/ ”lat”/”söker mycket uppmärksamhet”). Vi kanske skulle börja lyssna mer. Bara lyssna. Utan att värdera. Utan att känna att vi behöver gå i svaromål. Vi kanske skulle vara mer nyfikna. Fråga ”hur upplever ni det? Hur ser världen ut om vi kikar ut genom era ögon”? Vara ärliga. Kanske säga ”jag har ingen lösning just nu, men jag ska göra allt jag kan för att förstå er bättre och långsiktigt hitta en lösning som fungerar”.
Skulle fler av oss som jobbar i skolan lyssna mer, vara mer nyfikna, vara ärliga med att vi ibland inte har någon lösning just nu (och inte prata om ekonomi med föräldrar), då tror jag att ganska många av de skolmöten som varje år hålls på alla skolor runt om i Sverige skulle bli betydligt lättare, bättre och kanske rentav roligare. Vi behöver få till möten mellan föräldrar och skolpersonal. Och möten blir det bara om vi lyssnar utan att värdera och med respekt försöker förstå den andres världsbild (även om den kanske ligger ljusår från min).
En av junis alla vackra sommardagar satt jag och fikade i trädgården till en kär vän. Hon berättade om ett möte med hennes barns lärare, efter att barnet länge hade varit sjukt och inte kunnat gå i skolan. Min vän beskrev ett äkta möte med denna lärare, och hon beskrev varför det blev så bra: ”Hon lyssnade verkligen på mig, tog det jag sa på allvar. Sen gjorde hon inte allt jag hade sagt när hon väl träffade mitt barn, men det gjorde faktiskt inget. Hon gjorde det som blev bäst för mitt barn”. Det där tycker jag är en så himla bra beskrivning av en lärare när hen är som bäst. Vi måste lyssna, på riktigt. Sen behöver vi inte alltid göra som alla föräldrar säger, där kommer ju var och ens professionella bedömning in. Men har vi lyssnat på föräldrar, har vi fångat deras förtroende, då har vi kommit väldigt långt på vägen. Och då kanske det även finns utrymme att sedan göra det jag som lärare tror blir bäst, utifrån min professionella bedömning.
Så en stilla önskan till alla lärare, skolledare och fritidspersonal där ute. Inse er makt. Var ödmjuka inför denna makt. Och bjud in de föräldrar ni möter till öppna, ärliga möten. Så kanske vi nästa läsår tillsammans faktiskt kan leva upp till Pippi Långstrumps ord.
Trevlig sommar nu!