Jag vill verkligen inte plocka några poänger på den kris och oro som finns i vårt samhälle, och i hela världen just nu. Jag kan dock ändå inte låta bli att reflektera lite kring det som liksom flyter upp till ytan nu, när vi befinner oss i stormens öga.
Jag satt i söndags och tittade på Agenda i SvT. Som vanligt nu för tiden handlade det om Corona, och denna söndag handlade det om att Sverige har valt en annan väg än många andra länder i Europa och i världen. I många länder går man ut med förbud mot att umgås i grupper och i Agenda togs det upp att i flera europeiska länder får man inte träffas ute i princip alls. Sverige har än så länge valt en annan, mer mjukare linje där vi medborgare uppmanas till försiktighet osv. Johan Carlsson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten, uttalade sig och la fram flera vettiga poänger om det svåra, ibland omöjliga med att upprätthålla och efterleva förbud i ett helt samhälle. I Sverige har vi en annan syn på relationen mellan medborgare och de som styr, lyftes det fram, och här bygger vi mer på tillit och tron på folks egna förnuft och ansvarskänsla än på tron att förbud och lagar löser allt. Jag satt och njöt där i soffan, och tänkte att jag är så glad att jag bor i just detta upplysta land, där man har en i grunden positiv syn på medborgarna och tror på allas förmåga att göra rimliga val. När det gäller det faktiska utfallet av Sveriges väg kontra övriga länders väg får ju framtiden utvisa vilken väg som var rätt, rent smittspridningsmässigt har jag ingen åsikt i frågan. Men jag uppskattar verkligen Folkhälsomyndighetens än så länge nyanserade och coola attityd i hela denna kris.
Och så tänker jag på den presskonferens som hölls i mitten av mars, när regeringen bestämde att gymnasieskolor och universitet skulle hållas stängda på obestämd tid på grund av risken för smitta. Elever uppmanades ta del av undervisningen på distans. Anna Ekström, vår utbildningsminister, känner sig då nödgad att säga att ”detta är inte ett tillfälle att vara ute och festa utan elever förväntas sitta hemma och plugga”. Statsminister Stefan Löfven sa också, med myndigt tonfall; ”detta är inget extra skollov”. Men ursäkta, så bara för att individer går i skolan och ofta är under 20 år så gäller tydligen inte den här överenskommelsen vi i övrigt är så stolta över i Sverige? Att vi litar på varandra. Att vi tror på individens förmåga att fatta egna, välgrundade beslut. Att förbud kanske inte alltid är den bästa vägen för att lösa komplexa problem. Nähäpp, det där gällde tydligen bara de övriga i samhället. De vuxna då typ..? Jag blir uppriktigt ledsen över dylika kommentarer av representanter för vår regering. Lite extra ledsen blir jag över att vår utbildningsminister uttalar sig på ett så slarvigt och nedlåtande sätt. Hon, som har yttersta ansvaret för hela utbildningsväsendet, och därmed för alla elever i Sverige, borde väl veta bättre än tro att det första som skulle falla gymnasieeleverna som plötsligt inte hade någon skola att gå till, det skulle vara att springa ut och festa? Det avslöjar en mycket tråkig syn på gymnasieelever måste jag säga. Från min del av verkligheten hör jag talas om elever som är oroliga för sina slutbetyg. Som inte vet hur de ska göra för att söka in till universitetet till hösten. Som sörjer att de kanske inte får någon student. Och som, inte minst, har ställt om på fantastiskt kort tid till distansundervisning. Trots att detta är en jättestor förändring i deras liv. Jag tycker baske mig det är värd en applåd snarare än syrliga kommentarer om att gymnsieelever bara är intresserade av att festa.
Sen det här med distansundervisning. Som plötsligt är jättebra. Tycker alla. Får jag bara påminna om att distansundervisning har varit förbjudet tidigare. Ja, förbjudet. Nu har man lättat på reglerna, och distansundervisning skulle ha börjat tillåtas även utan Corona, men Corona har ju verkligen fått hela Skolsverige att få upp ögonen för det här med att undervisning kan ske på andra platser än i en fysisk skolbyggnad. Då måste jag bara få lyfta upp de väldigt många elever som under lång tid har haft svårt att komma till skolan. Eleverna med problematisk skolfrånvaro. Många av dessa har suttit hemma veckor, månader i sträck. De hade ibland blivit oerhört hjälpta av just distansundervisning. Men det har tidigare varit helt omöjligt. Med den påföljd att dessa elever helt har missat undervisning under lång tid. Flera inom skolvärlden jag har pratat med den senaste tiden rapporterar också en betydligt större närvaro när undervisningen sker på distans. Plötsligt kan alla vara med. Även de som är ljudkänsliga, inte orkar med den sociala samvaron och bara inte står ut i att vara i ett klassrum med 30 andra. Plötsligt får också dessa elever en chans att lära sig och visa vad de kan. Det är fantastiskt roligt att höra dessa rapporter tycker jag, men de gör mig också lite ledsen. Tänk om vi bara kunnat lyssna på dessa elever för länge sen, tänker jag. Tänk om dessa elever hade sluppit att bli släpade till skolan, eftersom de vuxna tyckte det var så oerhört viktigt att eleven skulle befinna sig just fysiskt i skolbyggnaden. Tänk om vuxna hade kunnat lita på dessa elever från början. Men nej, återigen, det är elever. Barn, ungdomar. Dom litar vi tydligen inte på i samma utsträckning som vi litar på vuxna. När det gäller vuxna har vi en svensk modell som bygger på tillit och förtroende. Men den modellen gäller inte när det kommer till våra barn och unga, det tycker jag har blivit tydligt nu i denna kris. Jag hoppas att det som sker nu kan få alla vuxna att tänka till. Vad har vi för syn på våra barn och unga egentligen? När ska vi börja våga lita även på de unga i vårt samhälle?