I veckan kom en uppmärksammad rapport från Kamratposten där dom låtit 1700 barn och unga svara på frågan ”vem vill du helst prata med när du är ledsen”. 46% valde mamma som första hands alternativ, 22% valde en kompis. Endast 7% av barnen svarade ”pappa”.
Detta har uppmärksammats i olika krönikor ibland annat SvD, DN, Aftonbladet med mera under veckan som gick. Flera undrade hur det är möjligt att siffrorna ser ut så här, 2018, i världens mest jämställda land. Den kranka sanningen är nog att föräldraskapet fortfarande är väldigt ojämställt. Inte bara när det gäller uttag av föräldraledighet och vem som VABBar (där vi vet att det är mest mammor som både tar ut föräldraledighet och är hemma när barnen är sjuka), men även i högsta grad när det gäller den emotionella närheten. Kamratposten lyfter fram konkreta siffror på hur det är ställt med den emotionella närheten, men detta är något som syns mer subtilt på många håll. Jag jobbar själv professionellt med föräldrar, och har träffat föräldrar på olika sätt de senaste 15 åren. Jag har träffat många föräldrar som vill utreda sina barn, och även träffat många föräldrar som bara vill ha stöd och utveckling i sitt föräldraskap. I snitt träffar jag ungefär 30-40 föräldrapar per år. Jag överdriver inte när jag säger att i 99% av fallen så är det mamman som initierar kontakten med mig, mamman som kommer på de flesta möten, mamman som oftast minns bäst, har bäst koll på barnets utveckling från att barnet var bebis. Jag kan i princip i minnet plocka fram de pappor som själva har tagit kontakt med mig, som har kommit själva till olika möten inför utredning osv. För de har varit så ytterst få. Mammor har jag träffat så många av att jag inte kan minnas dom alla. Mammor i par, ensamstående mammor, mammor på flykt, mammor som lever gömda osv. Men dom kommer, dom söker hjälp för sina barn.
Det går inte att uttrycka det på något annat sätt än att mammorna leder ligan när det gäller det engagerade, närvarande föräldraskapet. Inte alla mammor är änglar, och jag förstår att det finns många mammor som gör misstag i sitt föräldraskap, men på gruppnivå måste jag ändå säga att mammor har ett ordentligt försprång när det gäller närhet, engagemang och insyn i sina barns liv. Och detta speglar av sig i kontakten med barnet så klart. Barn gillar föräldrar som bryr sig, som engagerar sig, som kanske bråkar om utredningar, tandläkarbesök, kontakt med Maria Ungdom eller vad som nu kan vara aktuellt i barnets liv.
Här måste papporna kliva in tänker jag. Bryta mark. Vara pionjärer. Fortfarande. Jag tänker att det i vissa fall liknar den kamp som kvinnor före mig har fått göra för att t.ex. få läsa på universitetet, rösta, arbeta osv. Det var ingen som kom och gav oss kvinnor dessa rättigheter, det var starka, modiga kvinnor som klev fram och bit för bit erövrade dessa rättigheter. Envetna, uthålliga kvinnor, av och till i den starkaste motvind. Män har genom historien påstått att våra hjärnor inte var skapta för att läsa naturvetenskap, rösta eller sköta ekonomin självständigt. Ibland hör jag argument som låter lite likt, fast omvänt när det gäller föräldraskap. Att kvinnor är bättre lämpade, att vi har en annan biologi som gör att det är bättre att vi tar hand om barnen. Det tror jag verkligen är snömos. Jag tror pappor har precis lika bra förutsättningar för att vara lyhörda, nära föräldrar. Men tyvärr är papparollen fortfarande rätt gammeldags, fortfarande börjar många småbarnspappor jobba mer än någonsin när första barnet kommer. För att försörja familjen. Kanske renovera huset. Pappan blir den där som ska stå för ekonomi och de yttre ramarna. Det känslomässiga lämnas till mamman. Och jag tänker att det är så oerhört sorgligt och ojämlikt. Det finns väl inget större än att ha en nära relation till sitt barn? Inga pengar, hus, bilar kan ersätta det i världen. Nej, jag tänker att det borde vara lika självklart för både pappor och mammor att ha en nära relation till sina barn. Så här kommer några råd som jag skickar till pappor som vill öka på den där siffran över hur många barn som vänder sig till just pappa när han eller hon är ledsen:
- Dela. På allt. Inte bara under de första åren då det kanske kan vara mysigt att vara pappaledig. Håll kvar i det där när barnet blir äldre. Se till att du är den som bokar in den där tandläkartiden. Och du är den som följer med. Anmäl dig att vara klassförälder. Följ med på lägerresan. Osv. Inse att du kommer tvingas prioritera bort ditt jobb ibland. Här är matematiken väldigt enkel. För varje gång du prioriterar ditt jobb framför en tandläkartid, en konfliktlösning med bästisen, en hämtning på skolan av febersjukt barn så försvinner insättningar på tillitskontot. Och tillit är det som gör att ditt barn vill prata med dig.
- Om du tycker att det är svårt att prata med ditt barn, lyssna. Visa intresse. Ställ frågor. Erkänn att du inte är så bra på att prata, men säg att du vill lära dig. Fråga ditt barn om han eller hon har idéer om vad ni kan prata om. Barn är kloka. Och ofta ruskigt förlåtande. Man får göra bort sig som förälder, man får klanta sig. Ditt barn kommer alltid ge tusenfalt igen när du visar att du vill försöka.
- Visa intresse. Visa intresse. Visa intresse. För Fortnight, sminkvideos på Youtube, squishes (eller vilken leksak som nu är populär). Svälj gäspningen och skit i om du egentligen tycker det är tråkigt. Att du visar intresse för det som ditt barn är upptaget av just nu bygger massa tillit. Ditt barn kommer känna att du tycker han eller hon är intressant, viktig. En sådan person vill man ju prata med. Intresse ökar insättningen på tillitskontot exponentiellt. Bättre än värsta utvecklingen på börsen!
- Ge inte upp. Om ditt barn avvisar dig, om du upplever dig utanför i familjen, erkänn sorgen över det, men ge inte upp. Prata med en kompis, ring din egen mamma, gråt i kudden. Men lasta inte ditt barn. Försök hitta någon situation där du och ditt barn kan mötas. Fika på stan? Hämta efter träning och ta en extra sväng med bilen så att ni två får tid tillsammans?
- Och glöm inte: barnets uppgift är att lämna oss föräldrar. För barnet handlar det om att hitta sitt eget liv, att navla av sig. Men så en dag, när ditt barn kanske självt fått barn, så står hon eller han där och inser att den där pappan som nu är morfar eller farfar kanske faktiskt är en toppenperson. Helt plötsligt kanske ditt barn minns hämtningar, tandläkarbesök, bråk där ni båda varit ledsna men där du ändå har stått där stadigt i din kärlek. Och då är det verkligen dags för att plocka ut räntan på det där tillitskontot, som nu har en mindre förmögenhet innestående. Då kanske det är du som får passa barnbarnet. Då är det kanske du, ditt barn och barnbarnet som gör den där weekendresan själva. Då var det värt allt hårt jobb du la ner!
Lycka till kära pappor. Jag ser fram emot en framtid där jag får träffa lika många av er som jag träffar mammor i mitt jobb! Och då har förhoppningsvis antalet barn som vill prata med er när dom är ledsna ökat markant!